måndag 29 juni 2015

27: En bok som får mig att gråta

Gråter gör jag mycket sällan till böcker och ganska ofta till filmer och om jag gör det får det vara något riktigt jävla katastrofmisärigt, typ sanna historier om våldtagna fosterbarn. Eller jo! Till inledningen till Amanda Hellbergs Snögloben tokgrät jag, sittande på en pytteliten stugtrappa av Jan Lööf i Bonniers barnmonter på Bokmässan. För att jag var ledsen redan innan och för att det var ungefär det sorgligaste jag läst i en kärlekshistoria. Ett par som fått den där krampen, och bara faller in i samma känslor varje gång de försöker prata med varandra.

fredag 26 juni 2015

26: Ett bokminne

Här tänker jag skriva om ett bokminne jag faktiskt inte har men som fysiska bevis ändå påminner mig om. Hos mina föräldrar finns en bok som heter Imse Vimse och innehåller en massa verser, sånger och sagor och det är den mest sönderlästa bok vi äger. Saken är den att jag inte minns att bli läst för ur den, för jag var alldeles för liten då. Jag minns allt möjligt som pappa läste när jag var sisådär fem år och äldre, men när jag var riktigt liten var det mamma som läste mest.

Jag märker det när jag tittar på den, bilderna rör vid något i mig även om jag inte minns texterna. Särskilt omslaget är mörkrött och lent med en Carl Larsson-bild och det gör mig mjuk och varm. Det finns många bilder i den och vissa texter också som känns som en del av en grund för mig, men mest av allt bilderna. Utan dem hade jag kanske aldrig varit så intresserad av konst som jag nu är, utan den grund hon lagt.

25: Förtjänar mer uppmärksamhet

Förtjänar mer uppmärksamhet gör absolut den bok jag läser om just nu. Bakom väggarna på vinden är helt okänd i Sverige men både när jag läste den som tolvåring och när jag läser den nu så är den bland det bästa jag läst! Jag ska inte berätta för mycket om vad den handlar om men det är mycket med föräldralösa barn, stora hus, gamla dockor och magiska, magiska händelser. Förmodligen har den påverkat mitt språk mer än jag hade en aning om för jag ÄLSKAR hur saker beskrivs med mycket speciella jämförelser, och försöker ofta göra just så. Det jag minns allra mest är hur rosorna på en tapet ser ut som kjolarna på en dansös, att taggarna var kroken som höll dem samman och rosenknopparna var hennes lilla barn i en linda. Det tänker jag fortfarande på varje gång jag ser rosenmönster.

Punkt tjugofyra på listan finns för övrigt på min Instagram.

onsdag 24 juni 2015

23: En överskattad bok

När Tillsammans kom minns jag att jag störde skiten ur mig på den. Inte för att den är dålig för den är ganska bra, utan för att den var just överskattad. Jag köpte den på ICA för att killen på omslaget var så söt, läste den och tyckte att den var väl okej men lite fånig men massor av unga bokbloggar exploderade och tyckte att den var FANTASTISK och att det äntligen kommit chick lit för tonåringar! Är inte de flesta tonårsböcker chick lit? Typ Katarina von Bredow? Typ Systrar i Jeans?

Bokhora skrev ett bra inlägg om ganska exakt vad jag tycker och det var länge ett av deras mest kommenterade, kanske är det fortfarande så? Att den är rätt så hyfsad, lite fånig och knappast unik, och kommentarerna tycker att det är det bästa som finns. Känns dock som att de flesta som gillar den är folk som inte läser så mycket vanligtvis och då antar jag att den har ett ganska stort värde i sig, bara för den sakens skull.

tisdag 23 juni 2015

Andra dagen på jobbet

Jaha, då sitter man på spårvagnen igen. Hur fan ska det här gå till? Jag förutspår att jag står ut max en kampanj, klarar jag två ska jag ha medalj! Arbetet här är alltså indelat i treveckorskampanjer och man får nytt kontrakt för varje kampanj, och jag har anmält mig till tre kampanjer men HAHA säger jag för det kommer inte att hända. Tanken på att hoppa av efter ett tag är otroligt skön och jag är sjukt glad att den möjligheten finns.
Jag hatar ju att hälsa på folk på stan och undviker alltid bekanta ansikten. Jag tycker inte om människor! Om jag ens klarar de här första tre veckorna med godkänt betyg så har jag överträffat mig själv.
När hamnar jag någonsin på en kompetensnivå där jag inte behöver prata med folk? Jag har inget körkort, dålig fysik, jobbar långsamt och har klen simultankapacitet, så alla jobb jag kan få innehåller något mått av "Heej!" och jag gillar inte att jobba så. Jag får plugga i tusen år och sen kanske jag någon gång kan bli bra nog på något för att få göra det ifred, och kan styra över min egen tid.

Första dagen på jobbet

Japp, sommarjobb alltså! Jag jobbar med att värva månadsgivare till FN:s flyktingorgan UNHCR och ja, det är ganska jobbigt. Det är jobbigt att gå mycket långsamt mycket länge och framförallt är det jobbigt att få hundra nej för varje ja och att känna sig extremt jobbig. Tips: om du vill undvika värvare på stan så ignorera inte tilltal för det får dig att se dum i huvudet ut. Säg nej tack och gå vidare bara, det är inte precis det första nej man får den dagen.

Att gå tillbaka imorgon känns rätt okej, och i övermorgon och dagen efter det också, men jag är extremt tacksam för att det bara är över sommaren och att jag återvänder till skolan i höst. Att jag inte behöver tänka "jaha, det här är mitt nya jobb alltså". Som engångsjobb en månad eller två kan jag överleva det, längre än så hade jag fått panik för.

Positiva grejer: bra social övning, bra punkt i mitt cv samt bra motivation till att hålla mig fast vid det akademiska hårdare än en novemberförkylning så jag slipper jobba med ~*kundkontakt*~ hela livet.

måndag 22 juni 2015

22: Bibblan

Mitt första bibliotek var gamla Kongahällagymnasiets bibliotek i Kungälv, det som fanns innan Mimers hus, eftersom jag bodde där då. Då var jag dock svinliten och minns bara att jag var där med mamma en gång och vi lånade Babar-filmen. Kanske hade vi redan flyttat över älven då?

Efter att vi flyttade gick vi inte till biblioteket så ofta så vitt jag minns, varför vet jag inte. Kanske kom jag in i åldern då man ändå bara vill höra samma historia igen och igen? Min kärlekshistoria med biblioteken började snarare någon gång på lågstadiet med den magiska gula BOKBUSS som varannan vecka klockan 15 (mycket viktigt klockslag, för evigt inetsat i mitt minne) stannade utanför skolan. Den kom från Borås och kördes av en tant och en farbror som kunde barnens namn. Åtminstone mitt! Jag minns så väl när jag fick mitt första blekgröna lånekort, och att de klippte av ett hörn för att visa att jag fick låna på bussen.

Mitt starkaste och mest tongivande minne av detta älskade fordon är gången när jag lånade en hel papperskasse full med böcker och knappt kunde ta mig hem eftersom, eh, en full kasse med böcker är supertung för mig även nu och jag var typ åtta. Jag minns att påsarna hade en bild på en svettig figur med famnen full av tunga böcker och så stod det Böcker ger styrka på dem. Jag brukade alltid välja papper istället för plast, för plastpåsarnas handtag töjdes ut och gick sönder för att jag lånade så mycket. När jag gick brukade gubben säga "Nu får du inte ställa ner kassen Siri för då blir bussen för tung" och skrocka lite gubbigt och så suckade tanten och sa "Men Gert...".

Ja mina barn, det var så det började! Så grundades min kärlek till överfulla tygpåsar, krökta ryggar och orimligt långa lånekvitton. Det finns mycket mer att berätta om mig och bibliotek, men det här inlägget tillägnas min barndoms bokbuss.