söndag 31 augusti 2014

Det är mycket snart september

Åhgudåhgudåhguuud det är skola imorgon!!! Så här dags imorgon kommer jag att vara en helt annan människa, med andra erfarenheter, en annan miljö och ett annat liv. Då börjar mitt liv som kulturstudent! Jag kommer att ha träffat min klass och någon av mina lärare (vem kommer vi ha introduktionen med? Studerektorsmänniskan från i torsdags? Har man någon sorts huvudlärare? Det är i och för sig bara en kurs i taget nu men man har väl olika lärare?) ha sett skolan och kanske fått mina böcker. Vad ska jag ha på mig?? Ska man se neutral, söt, cool, intellektuell, tjusig eller excentrisk ut? Jag är inte reeedoo! Snyft. Jag är ju typ minst sammanhållen i världen, jag kan inte samordna mina studier! Men det kommer bli spännande.

Annat spännande: jag har varit på teatern för första gången på länge! Man glömmer vilken fantastisk plats det är när man inte är där jämt men jag älskar den så fruktansvärt mycket. Efter att knappt ha varit där på ett helt år kändes det skönt att få fnula runt och ordna med stolarna och göra fint, se på film och läsa manus. Och sova i kalla skinnsoffor. Haha, på bara en helg har jag visst fångat min teatertillvaro i ett nötskal! Däremot har jag planerat mer än jag vanligtvis gör. Vi har en ganska jobbig period just nu och det kommer krävas en hel del för oss att ta oss igenom det, och jag är ju en av "de drivande" i föreningen eller vad man ska säga.

Jag förutspår att den här hösten antingen kommer att bli extremt jobbig, eller superfantastisk. Oavsett vilket kommer det att hända saker, mycket och konstiga saker. Nyårsafton borde vara i september.

lördag 30 augusti 2014

Lindholmen är slut

Fy fan vad sjukt det här känns. Som om en stor del av min identitet har tagits ifrån mig, fastän det var något jag hatade. Jag kommer aldrig att gå dit mer! Jag jobbar inte på Telenors kundservice längre!

Eller, det gör jag ju visst. Jag är fortfarande anställd men tjänsteledig tillsvidare, om något skulle gå åt helvete, men med all sannolikhet kommer jag att säga upp mig inom en månad eller två. Jag kommer förmodligen aldrig att svara i den där telefonen igen, i alla fall. Det är konstigt hur man kan sakna något man hatar. Man saknar väl delvis den personen man var under den tiden.

Det jag nu kommer ägna mig åt är så jävla mycket närmare allt jag någonsin velat eller identifierat mig med under hela resten av mitt liv men plötsligt blir jag osäker på om jag kommer tycka om det, om det är den jag är eller om det kommer kännas falskt och förljuget.

Jag ska placera mig själv i en helt ny miljö, ett helt annat jag. I tre år! Jag undrar hur det kommer förändra hur jag ser på den tiden som nu har gått. Hur jag ser på Majornatiden, Brunnsbotiden, etcetera.

fredag 29 augusti 2014

Fredag 29/8 2014 ca kl 18:45

Så, nu är vi här. Mitt (förhoppningsvis) absolut sista blogginlägg skrivet från SYKES Göteborgs datorer! Det har ju blivit ett gäng sådana under det senaste 1,5 året även om man inte får. Jag blir änna lite nostalgisk redan nu när jag tittar på schemasystemet, kaffefläckarna, vattenmaskinen och papprena i pärmen. Men jag kommer inte sakna det, och inte längta tillbaka.

Jag undrar hur mycket jag kommer att glömma. Man glömmer så mycket när man inte befinner sig i miljön där det inträffade, när den tiden är slut. Kommer jag glömma Bruno som jag var så löjligt, hysteriskt förälskad i? Eller hans bror? Eller de som jag var nästankompis med i början? Hela det där gräsrökande jättegänget som fick sluta någon gång i våras? Kommer jag glömma fruktlådorna? Vi får stenhård frukt i stora åttkantiga lådor varje tisdag och torsdag, och den är slut redan samma dag. I början hann vi inte äta upp hälften innan nästa kom. Jag hoppas att jag kommer komma ihåg bestickstölderna! Alla bestick försvann lite i taget och innan vi hade accepterat situationen och börjat ta med egna bestick var det ett par dagar då alla åt med teskedar, soppslevar och salladsbestick, för det var det enda som fanns.

Nu blir jag sådär patetiskt nostalgisk och vill gå runt och typ ta kort på allt och helst spara ner alla lukter och känslor i burkar också

torsdag 28 augusti 2014

Varför är det varmt när jag inte vill det?

Jag har glömt skinnjackan på jobbet i två dagar och nu när jag äntligen kom ihåg den är det snorvarmt.

Gaah, snart är bussen vid Nordstan!

Nu ska jag byta till Grön och åka till Korsvägen, för att sen gå upp till Humanisten för välkomstgojs. Nervös, vem - jag? Pfft. Det är väl kanske ingen livsomvälvande händelse och ingen kommer komma ihåg någon därifrån men ÄNDÅ! Första steget mot det nya livet.

Det var först idag det slog mig! Att min gamla vardag kommer sopas bort totalt. Röda ljuddämpande skiljeväggar, headset, vika sladden dubbel mellan fingrarna och säga jahaa... mmh... jo det förstår jag tusen gånger. Jag hatar att få min vardag försvunnen. Allt ska vara likadant! Alltid! Den här vardagen är så jävla enkel. Hur tråkig den än är så kräver den verkligen inte minsta ansträngning, bara väldigt mycket tålamod och att inte se ner på folk alltför mycket. Den här nya vardagen kommer inte att likna den gamla på något enda sätt.

tisdag 19 augusti 2014

Pannan mot en murad vägg

Hej hej, jag skriver ett blogginlägg! Från min säng i Bergsjön. Det var jobbigt att ta sig hem idag för jag åkte fel två gånger och hittade inte mellan hållplatserna jag tänkte gå emellan så det blev att ta en slingrande liten skogsväg från Aprilgatan till Galileis. Bergsjön är så förvirrande, för det har det här förortsryktet och betong och höghus men samtidigt ligger det mitt i skogen. Det finns liksom tusen hallonbuskar och en mysig sjö och svamp, och ibland ser man verkligen idyllen som de drömde om på 50-talet när miljonprogrammen började byggas. Mattpiskande tanter, barn på sparkcyklar och små butiker. Iallafall, jag blev blöt om fötterna i skogen men nu är jag som sagt hemma.

Jag gillar inte riktigt mitt sovrum just nu, för de håller på och grejar med elementen och allt är utflyttat en meter från väggen och det stör mig. Känns inte riktigt som mitt, kanske?

Det sämsta med pms just nu är att inte ha riktiga känslor. Nu var det ganska länge sen jag tog dagens tablett och jag tror att den börjar gå ur kroppen, för jag känner mig ganska melankolisk. Alla tankar som jag tänker nu får jag vifta bort för de är inte på riktigt, det är inte jag som tänker dem. Det är pms:en. Eller ja, alla ledsna tankar då alltså, men de flesta tankar blir ledsna just nu utom de på Anna och mat. Tur att jag har medicin nu i alla fall!

Nu ska jag läsa, tror jag.

söndag 10 augusti 2014

Min sjukdom (2)

Man träffar någon, och han är väl rätt okej men inte jätteintressant precis. Man hänger någon gång och har lite kul ihop. Något händer en gång, man kysser honom eller han kysser dig och båda gillar det, ganska trevligt! Man vill ha mer av det där trevliga och ser till att träffa honom igen, man får mer och det är bättre ändå. Han tycker om dig men är kanske lite blyg eller sådär. Hur underbart är inte det? När man sitter på jobbet och glömmer bort allt man gör och hör inte vad folk säger för att man tänker på något han sagt och vad du vill ge honom nästa gång ni ses. Och de där gångerna ni ses när andra är med, eller när andra frågar dig något om honom och du... jag vet inte ens. Sen vill du ses en gång till, en sista bara och fullfölja det där som ni kanske blev avbrutna i, och skriver till honom. Du kanske inte får svar först och skriver igen men han har inte tid men kanske nästa helg? Och helvete vad du längtar till nästa helg! Det hjälper dig att stå ut med ditt tråkiga jobb och inget är ett lidande för ni ska snart ses igen. Men han har ju inte lovat något, och kanske på torsdagen eller så skriver du igen men då har något kanske dykt upp och han är upptagen och...

Märkte du det? Där! Där han fick makten över dig. Inte för att han tog den utan för att du lämnade över din existens i hans händer. Du lever för nästa gång ni ses och kollar telefonen varje rast för att se om han skrivit något eller gjort en statusupdatering som kan berätta något om vad han gör eller tänker på just nu. Vad tänker du på? Du tänker på honom. Du har inte tänkt på annat på flera veckor. Även när du egentligen tänker på annat gör du det i form av en konversation med honom. Du tänker på när han ler och låter saker han aldrig sagt trösta dig. Han ekar i ditt huvud konstant, men när du tänker efter har ni nog inte pratat i verkligheten på över en månad. Du försöker andas och tänka på annat men han är där hela tiden och du bestämmer dig för att du nog är kär i honom. I honom honom honom. I vem? Ni har pratat två tre gånger och du minns knappt hur han ser ut utom på facebookbilder, men du tänker på saker han sagt som han inte sagt till någon annan och att du var någon speciell den kvällen och nu har det gått tre månader sen ni sågs senast, sedan dess har du fått två meddelanden från honom och han är det sista du tänker på innan du somnar och det första du tänker på när du vaknar och han är kraften som skapar dig, solen du har din bana kring och materian du existerar av. Du är värd mer.

Förfalskat hobbitliv

Just nu är jag käpprätt på väg åt precis det liv jag alltid varit rädd för att få. Jag gick på det närmaste gymnasiet, fått ett "bra jobb" i stan, fått ett förstahandskontrakt i Göteborg, börjar plugga på GU och träffar killar från orten. Hepp, fångat i ett nötskal!

Jag är osäker på om min motvilja mot det här lilla hobbitlivet egentligen bara grundar sig i en önskan om att utmärka mig och vara speciell, eller om jag faktiskt vill något annat. För varje dag gör jag det svårare för mig att slå mig lös. Lägenheten i Bergsjön fylls mer och mer med tunga svårflyttade ägodelar och jag tecknar abonnemang för jag ska ändå stanna där ett tag. Jag vill ju inte stanna där!

Det är ett ganska bra liv jag för. Bergsjön är fint, lägenheten är fin (eller okej i alla fall). Utbildningen kan bli rolig, jag skriver mycket, jag och Anna kommer rätt okej överens. Jag har sanningen i mig och försöker vända mig till den. Teatermänniskorna träffas nästan varje helg, jag har haft ett par roliga fester och träffat nya intressanta människor och de där killarna är rätt gulliga. Så, allt som allt har jag det rätt bra, och jag undrar om jag verkligen skulle ha det bättre med ett annat liv. Ändå känns det som om jag liksom våldför mig på mig själv. Det är inte det här jag ska ha.