fredagen den 18:e april 2014

DAGS IGEN!

Glad påsk! Och som förra året: söta påskkaniner. Eller påsk kaniner. Påsk kanin. Kanin påsk. Oooch så vidare. En bra tradition, tycker jag?







Fem random grejer idag:


  • Cheddar and garlic-chips är inte goda. Åtminstone inte de på Kortedalas livs, de smakar ingenting. Möjligtvis... cheddar och vitlök. Okej, det var väl en dålig idé att köpa dem då!
  • Anledningen till att jag bloggar så friskt just nu är att... eh... jag egentligen har massor att göra som är ganska viktigt. Typ städa lägenheten för min hyresvärd kommer vara här medan jag är hos Anna över påsken. Eller skriva den där jobbansökan så jag i alla fall har en chans att komma ifrån min miserabla vardag. Eller ringa om den där jävla lägenhetsvisningen som borde varit... igår. Eller åtminstone skriva något viktigt (jag är en sån jävla black om foten för min egen kreativitet).
  • Doften av nyklippt gräs är egentligen lukten av gräsets stresshormoner, det är de avklippta grässtrånas sätt att varna resten av gräset. Helt sant! Doften av sommar är alltså tusentals grässtråns dödsångestskrik ("Gaaah, gud hjälp oss!" "Jag vill inte dö, jag vill inte dö!" "Den kommer, den kommer! Ducka, ni andra, rädda er själva!" "Susan, jag älskar dig, glöm mig aldrig!").
  • Jag har trasslat in mig i min morgonrock och kan inte komma loss...
  • Jag har sökt till alla tio psykologutbildningar som fanns på antagning.se bara för att se om jag kommer in. Vilket jag förmodligen inte gör. Men OM jag gör det kommer jag få ägna fem år åt något skitintressant som slutar med att jag får ett bra jobb. Win/win.

Det kunde vara ljuvt men aldrig lätt

Jag läste min 2013-lista nu, och upptäckte en sak. Ett av de viktigaste datum-att-minnas fattas ju! 27 oktober.

Ja, jag tänker fortfarande på honom. Varje dag, och nästan hela tiden. Allting, hur han rörde vid mig, hur det kändes och kunde ha känts, viskade små hemligheter och... något som aldrig blev. Ändå är det som att jag fått vara med i en film. Vi spelade teater mot varandra, och jag lekte hjältinna i en flickroman från 60-talet. Han var precis lagom mycket äldre, utan så mycket till utseende men med en märklig säkerhet i hur han kysstes. Och de där smala blå ögonen... Han hade flickvän i Schweiz och jag tyckte det lät så tjusigt, och han ville undvika skvaller så det skulle smygas och hyschas och stulna kyssar i trappuppgångar och på busshållplatser och jag njöt av att vara hans hemliga älskarinna (hemlig för alla utom för den där flickvännen, jag är inte den sorten).

Och den gången vid Järntorget. När jag fick titta på hans ansikte så länge jag ville utan att behöva titta bort, och nagla in varenda detalj i minnet. Och lukten, den som var som av hud och kropp och tyg, och hans händer kring midjan. Ja. Jag tänker fortfarande på honom.

Det stör mig på något sätt mindre när jag tänker på att jag förmodligen kommer fortsätta göra det i flera år, för det har jag ju gjort med de andra. De försvinner aldrig, jag drömmer fortfarande så smått om dem ibland, änglar i mitt album, blad i mitt arkiv. Just den där kvällen glömmer jag aldrig, aldrig!

onsdagen den 9:e april 2014

Körsbärsblommor i regn

Det känns som sommar i Göteborg. Plötsligt blommar det tulpaner utanför lägenheten, björkarna börjar slå ut, koltrasten sjunger varje kväll (och morgon, för- och eftermiddag) och att det regnar gör ingenting när det så tydligt känns och luktar sommarregn. Jag undrar verkligen vad det här blir för slags sommar! Den förra var fin och konstig och odefinierbar och övergick i en jävligt märklig höst. Inget blev riktigt som planerat (inte för att jag vet vad jag planerat men inte det som blev i alla fall!). Jag gillar inte att jag bara skriver när jag är förälskad! Verkligen inte.

Antagligen är det för närhetens skull. Det vet du ju, att det bara är den som spelar roll, så det är förmodligen bara den som får igång mig. Närheten till dig, eller någon annan. Närheten till verkligheten.

torsdagen den 3:e april 2014

Det verkar väl ganska fint då

Jag har blivit ombedd att komma på visning för en lägenhet (bara visning nu alltså, lugna ner er). En tvåa i Kortedala, alldeles i närheten av den här andrahandstrean jag har nu. Jag försöker lite liksom passa in den i mitt liv på något sätt, få mig att vilja ha den, jag som inte vill något.

Tidigare har jag vägrat skaffa förstahandsboende, tänkt att det är att godta det här livet jag har nu, att bosätta sig permanent i Göteborg, med det här jobbet, det här eländet som jag inte velat ha från början. Bättre att vara fri från hyreskontrakt åtminstone, så jag kan byta jobb och flytta eller resa bort när jag vill utan att behöva fundera på en lägenhet och en massa möbler. Med konsekvensen att det känns ännu mindre som mitt eget liv, ännu mindre makt över vad som händer mig. Bara åka omkring och ta vad som ges.

Nu ska jag ge det här en chans, hoppas att jag får den. Skaffa fina saker, planera, och framför allt: låta det vara en gemensam plats åt mig och Anna. Ordna det för oss, ett ställe vi bestämmer på, med våra saker, våra tider, våra regler. Bo och leva som det passar oss. Muminhuset med föräldrar och bror finns ju kvar såklart, men vi får ett eget mymmelhus.

Ikväll var jag där och försökte känna in det, se mig själv där. Det ligger så nära, precis på vägen till torget, ett lite spyrosa hus med tre våningar och balkong, ganska nytt. Komma hem dit på kvällen, egna nycklar. Det är så nytt. Först försökte jag tänka hur det skulle vara att ha fest där, som folk brukar ha, och grilla på balkongen och... det kändes bara löjligt och bisarrt. Jag gör inte sånt på riktigt, bara någon gång ibland och det kan man inte bygga någon framtidsbild på. Sånt jag är och faktiskt kommer göra på riktigt? Det är en kulle utanför köksfönstret, jag antar att man kan se barn åka pulka där på vintern. Och massor av björkar, och stenar och ett cykelställ man kan balansera på.

onsdagen den 2:e april 2014

Kottehus, trädhus, kastanjehus

Mitt sagohus är ett litet trähus med en våning och stor vind, ganska nära en stad. Det ska vara i en ljus färg, antingen vitt, gult eller någon pastellfärg och ha staket runt. Nära staketet står ett stort kastanjeträd, med en repstege som går att ta ner och upp så man kan klättra upp och kanske gömma sig där. Det ska finnas nyponbuskar också, såna där som blir jättestora och får tusen doftande blommor och stora röda glänsande nypon.

Någon sorts fruktträd också men det behöver inte vara flera olika, det räcker med ett eller två med kanske päron eller plommon. Det ska finnas många ätbara saker men de ska vara lättskötta, som rabarber eller vinbär (behöver rabarber ens någon skötsel? "Jag måste beskära rabarbern"?). Smultron, sånt som mest växer av sig självt. Massa brännässlor och risiga buskar som det kan bo igelkottar och fåglar i! Och en jasminbuske måste vara med.

Det står en regntunna vid husväggen som det går ner ett plåtrör till, och en bänk också. Och det finns stenrösen också, med klätterväxter, där det kan finnas snälla snokar och ödlor. Allrahelst en gömd damm med grodor, bakom kaveldun och stora blad.

Inne i huset är det vitt med trägolv, ett par stora rum och många små. Såna där spröjsade fönster som på teatern, som det kan samlas små små snödrivor i på vintern, och långa vita spetsgardiner som man kan dra för på sommaren. Soffor och fåtöljer med stora filtar och många små bord, öppen spis att värma sig vid och många tavlor. Gästrum. Böcker: gamla, nya, lästa, olästa som man kan låna och läsa. Vem som helst får komma dit, och man måste inte vara med mig för att få vara där. Man får gärna bara komma dit.

Ett snällt hus med gott om plats, men ändå litet. Som man kan gömma sig i själv, men alla ändå får plats i. Skugga på sommaren och varmt inbäddat på vintern.

tisdagen den 1:e april 2014

Sov gott och var inte ledsen

Märklig jävla känsla jag har. En del av mig vill barabarabara att det ska ligga en mjuk och varm Anna i rummet bredvid så jag kan lägga mig bredvid henne och gråta i hennes famn, eller åtminstone få krypa ner under täcket och aldrig komma upp igen. Samtidigt är jag rätt sugen på att dammsuga i köket, äta frukost och plugga körkortsteori. Meningsfullt.

Det är sjukt ljust ute, med en nyuppgången röd sol över Kortedalas höjder. Nej, jag vill ingenting, vill gömma mig. Vill ha kakor, på sin höjd. Eller lyssna på mumin. Något fint och snällt och absolut inte låtsas om att jag måste ut i världen om två timmar.

Jag kan låtsas att det här är mitt tornhus, som jag bara lämnar när JAG vill. Och det vill jag ALDRIG. Bara kakor och sagor och en sol.