lördag 20 maj 2017

Så klart jag inte bara kan tänka på hur jävla fantastisk allt ska bli snart, när det här hänt och det här hänt och allt är på det här helt andra sättet som jag inte vet nånting om

Nu har jag varit så jävla entusiastisk över så jävla många saker så nu orkar jag inte mer! De senaste dagarna har jag kunnat få sån chockångest från ingenstans precis när som helst. Bara plötsligt bli tvungen att andas manuellt och nästan bli illamående och bli så fruktansvärt ledsen utan att veta varför. Till slut insåg jag att hm, kanske det är för att ungefär ALLT i mitt liv har eller är på väg att ändras just nu och jag har ägnat exakt noll tid åt att tänka hur jobbigt det är. Härom dagen sa jag att jag inte orkar se fram emot fler saker nu, jag tänker bara ignorera allt som ska hända tills de händer, och nyss fräste jag för mig själv att jag orkar inte vara glad över en sak till nu. Jag har väntat på våren, väntat på uppkörning, väntat på jobb, på mejl, på svar, på examen. Väntat på att det ska bli en månad sen vi gjorde slut. Om bara några veckor är ALLT annorlunda än det var för ett år sen. Än det varit de senaste tre åren. Det är jobbigt. Jobbigt. Jobbigt.

Så klart jag inte bara kan tänka på hur jävla fantastisk allt ska bli snart, när det här hänt och det här hänt och allt är på det här helt andra sättet som jag inte vet nånting om. Jag vill ha vanlig ångest och tänka på hur hemskt det är att jag ska sluta plugga och en massa personer försvinner och jag inte vet vem jag eller någon annan är. Jag vill vara vanlig och irriterad och göra vanliga saker. Jag vill att allt ska vara som vanligt! Anna och vår lägenhet och bergsjöbackar och matkassar är åtminstone kvar. Det och mina föräldrar ska jag hålla hårt i. Vara vanlig. Vara ledsen och rädd.

måndag 15 maj 2017

Sommarkväll, på väg hem, eller natt, på väg att lägga sig

Jag försöker omformulera ett par av mina småångestar. En känsla jag har rätt ofta är jag borde vara någon annan stans. Oftast någon roligaste stans, särskilt på kvällen och natten, när jag tittar ut på balkongen och känner lukten av nattluft innan jag går och lägger mig. Då kan jag känna att jag borde göra nånting just nu.

Saken är ju den att jag HATAR ordet borde. Det är så jävla meningslöst och innehållslöst. Det betyder bara typ "jag förtjänar att känna skuld över att..." Det betyder ingenting. Som "jag borde städa". Behöver du städa? Vill du städa? Vad menar du?? Nej, det betyder bara att man känner skuld över att man inte gör det. "Borde" betyder ingenting.

Så nu försöker jag byta ut det här "borde" mot ett ord med mer riktning och vilja, mer betydelse. Att vara på väg hem och det är försommarkväll och tänka "jag borde göra nånting just nu, typ gå ut" är något het annat än att gå hem och tänka "jag skulle vilja göra nånting just nu, typ gå ut och sitta på en uteservering eller så". Det betyder inte att det är mer sannolikt att jag ska göra det jag tänker på eller så, men att ändra Borde till Vill eller Behöver gör det mer konkret och verkligt, och mindre som någon vag ångest som flyter runt en.

måndag 8 maj 2017

Slöa deckarförfattare

Alltsåååååå. Det sämsta jag vet i deckare, vet ni vad det är? Jag har läst lite deckare på sista tiden och märkt en OTROLIGT störig grej som jag inte FATTAR hur någon redaktör kan godkänna och inte förpassa direkt till sopkorgen. Jag kallar den "sista minuten-slutsummering". Det är som om författaren bara OJ JAG HAR BARA TIO SIDOR PÅ MIG NU GÄLLER DET ATT KNYTA IHOP SÄCKEN och knölar ihop alla lösa trådar som går att hitta i världens sämsta mono- eller dialog och slänger in några av de viktigaste ledtrådarna som ett visst ja, den grejen också alldeles på slutet.

Allra sämst är det när det här värdelösa inslaget innehåller något mått av fejkpoetiskt "jaaaa detta kommer vi aldrig få veta, vilket mysterium livet är!" Fy fan vad sämst. Som om författaren liksom erkänner att jaja jag har inte någon förklaring till varför det där hände men nu säger den här karaktären att ingen vet så då har jag uppmärksammat det. Det är en deckare! Om ledtråden inte leder nånstans ska den inte vara där!

Mitt sämsta exempel någonsin är den inre monologen "varför hon valt att byta kön? Det visste hon inte själv." Okej, så mördarens huvudsakliga drivkraft har ingen förklaring, jaha. Eller "varför hon valde namnet Jane kommer vi aldrig få veta." Varför ska du uppmärksamma det då? Eller "dådet var uppenbarligen motiverat av att maken hade hånat hennes skrivande", vilket inte nämts att han gjort PÅ ETT ENDA STÄLLE för att fokus istället legat på huvudpersonernas privatliv. Alla dessa exempel är alltså hämtade från de sista. Tio. Sidorna. Fy fan vad sämst!

lördag 6 maj 2017

En osammanhängande dikt om mitt förhållande till att duscha

Duscha eller inte duscha?
frågan betyder:
är det modigast att tåla
ett vidrigt duschens hugg
av strålar, eller att ta till
deodorant mot ett hav av svett
och modigt rolla bort det

Att få duscha, att renas, inte mer
att tro att duschen gör slut på
svettens lukt, de fläckar och spill
som köttet fått till arvedel -
det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om

Att duscha, att renas.. renas, kanske dofta
- ja, det är stötestenen!
Vilka dofter ger oss renhetens befrielse,
när vi har kastat av oss alla kläder
och satt på livets ström?

Den ansträngningen hindrar oss, och det är den
som gör smutsighetens liv så långt.
Vem ska tåla duschens tristess,
balsamets klister, rakbladens felvinkling,
föraktad parfymens pina och avloppets översvämning?
Ett skamlöst nakenhetsvälde och de sparkar nyklippta tår ger,
det slutligen vunna kriget mot SMUTS!!!!!

Skriven av Arne Knakström, redigerad av Sluri Slörpsson

torsdag 4 maj 2017

Karin Boye idag

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr

onsdag 3 maj 2017

Jag ser fram emot att bli ännu osäkrare i framtiden!

Jag tänker på hur självsäker jag har varit, och att jag är glad att jag inte är det längre. Särskilt i hur jag uttalar mig om saker, det är ett drag jag tycker otroligt illa om hos mig själv.
Allt för stor självsäkerhet blir väldigt fort oförenlig med verkligheten, för även om man är bra på något så är en fullständig avsaknad av självtvivel orealistiskt. Man kan aldrig veta, man kan inte vara helt säker. Man blir hård i kanterna, man kan inte bemöta någon form av motstånd alls.