onsdag 15 april 2015

Den väg jag ska gå ska aldrig synas

Idag är sista ansökningsdagen för inriktningarna på min utbildning till nästa termin. Jag vet ju att jag kommer välja kulturanalys i slutändan för det är bredast och så vidare och litteratur- och konstvetenskap känns som saker man läser för skojs skull men inte kan komma någonstans med men tanken slår mig att det kanske inte alls är så och att jag kanske borde ta något av det jag tycker låter roligast och känns mest rätt.

Det är där jag inser att det är skitsamma, för oavsett hur mycket jag älskar konst och litteratur så är det ingen mening med att välja dem för att de är "roligare" för inuti mig vill jag bara skrika det känns fel fel fel för allt är fel, att jag finns här känns fel och att jag bor i Göteborg känns fel och att jag alls finns ärfel för jag vet att det inte är något som går att åtgärda egentligen och att jag tror och hela mitt liv trott att lösningen finns på helt fel ställe. Jag vet inte var den finns.

Känslan av att det, att jag ska vara något större. Försvinner inte. Och kommer aldrig göra det.

För det större finns inte, allt är för litet och jag är fel. Ännu en sak som ingen tror på mig när jag säger, kanske för att jag förklarar fel. Det är skitsamma om jag väljer något "livsbejakande" i någon annan stad eller i ett annat land för den delen, det är samma lögner ändå och jag är alltid samma jag. Men det gör mig samtidigt jävligt stolt. Att jag vägrar låtsas "leva min dröm" för att jag väljer litteraturvetenskap på fucking GU när jag egentligen är lika uttråkad som jag alltid varit. Att jag fattar att det är någon annanstans jag måste leta.

Anna, är det samma? Som det du brukar prata om, eller brukade prata om snarare. Att inte gå den vägen man kan se. För jag kan bara se vägar och inga sätt att ta sig ifrån dem.

tisdag 14 april 2015

Sånt som händer

Jag var tidigare rädd för att bli mycket full och säga eller göra saker som jag inte skulle göra annars och att allt ska förändras.

Men idag är jag ännu mer rädd för att bli mycket full och säga eller göra saker som jag inte skulle göra annars

och att ingenting ska förändras.


Men det har å andra sidan aldrig hänt.

måndag 13 april 2015

Vredens frukter

Men majgadd jag blir så PROVOCERAD! Av vad undrar ni nu. Kan det vara av patriarkatet? Kanske någon lärare sätter upp orimliga reglerna? Eller kanske någon varit dum mot Anna?

Nej, nej, nej säger jag. Det är dessa satans muminmuggar! Orimlig sak att bli arg på? Kanske det du. Jag borde väl gilla att överösas med bilder av det jag tycker mest om dagligen, glad över att så många hittat till ett av mina stora intressen? Då känner du mig inte. Jag vill i väldigt stor grad ha mina intressen ifred, och i synnerhet mina mumintroll.

Hela mitt liv har mumindalen varit en plats jag kan komma till ifred. Jag läste alla böckerna, har nästan alla seriealbum och målade muminbilder hela mellanstadiet och de andra tittade på mig och sa typ "eeh... okej??" och himlade med ögonen som om jag vore sjuk i huvudet. Men det var så de brukade titta på mig men det spelade ingen roll för mumintrollen var MINA och i den världen kunde ingen komma åt mig.

Och nu har vareviga hipsterjävel tiotusen muggar och ba "men jag bruukade titta på det när jag var liten". Och det bruuukade vara min alldeles egna värld där jag kunde vara ifred från idioter.

lördag 11 april 2015

Barndomsminnen i efterhand

När jag var liten hade jag en två år äldre bästa kompis, och som alla barn som är vänner med yngre barn gör så tog hon varje chans till att skrämma mig. Hennes bästa skrämsel minns jag var våldtäktsmännen (eller som jag trodde hon sagt fram tills jag var typ tjugo: vollticksmännen). Våldtäktsmän var för mig något mörkt och diffust som fanns bakom vindskydden vid badplatsen och gjorde att man måste byta om fort och det gjorde det ännu mer skrämmande, för jag visste inte vad de var eller hur de såg ut, men jag föreställde mig någon sorts naturväsen i stil med Astrid Lindgrens grådvärgar eller rövarna i Inga rövare finns i skogen.

Hon var nog inte heller helt på det klara med vad en våldtäktsman var, mer än att de fanns i skogen och var farliga, men hon hade en massa äldre syskon och de hade säkert berättat samma historier för henne som hon sen berättade för mig.

Hon brukade också berätta om andra barn ("min kusins kompis storasyster") som blivit våldtagna (volltaggna) när de gick hem sent i mörkret från kompisar eller svarat i telefon när de var ensamma hemma, men hon sa aldrig vad som hände när man blev våldtagen. Min femåriga hjärna tolkade det som en våldsammare synonym till kidnappad, vilket är ganska logiskt - någon kommer och tar en bort med våld. Men det ingick heller aldrig i historien huruvida den som blivit tagen sen kom tillbaka eller inte och jag var mycket förvirrad och precis så rädd som det var avsett att jag skulle bli.

tisdag 7 april 2015

Imorgon ska vara en snäll dag

Hej bloggen! Idag är jag trött och ledsen, av ingen annan anledning än att jag är trött och ledsen. Teatern är jobbig, tröjan är obekväm och jag är dum, ungefär, det är väl mest därför. Ibland är allt jobbigt fastän det inte är det, utan bara för att det är jobbigt. Det är ganska skönt, ärligt talat. Så länge jag inte behöver exponeras för några extraordinära jobbigheter (som typ att någon skrattar åt mig när jag säger fel. Eller att jag snubblar på en tröskel. Tur att jag inte jobbar...) så känns det på något sätt ärligt att vara ledsen. När jag är det låtsas jag aldrig vara glad, och det som känns dåligt får synas som det är.

Mensvärk till exempel blir ju helt sinnessjukt smärtsamt om man måste stå upprätt och inte låtsas om det och kanske hat bråttom någonstans, medan samma smärta inte är så himla farlig utan kanske lite mysig om man får ligga i en varm soffa och gnöla lite. Då brukar det gå ganska bra att göra andra saker också, bara man inte måste låtsas som att man inte har ont.

Så imorgon ska vara en snäll dag, har jag bestämt. Jag ska tvätta håret, plugga för tentan jag failade på och gå på konstmuseet med min arbetsgrupp från klassen, och kanske rösta i finska riksdagsvalet (mitt första!). Kanske ser jag en film också.

måndag 6 april 2015

På väg hem

Det här kommer bli en lång resa. Jag har läst ut Svinalängorna och Vickis Vintage-butik och har ingen laddare och även om jag fått låna Doktor Glas av Anna (som lånat den av en kompis som lånat den av en kompis) så kommer jag få det långsamt på bussen. Och det kommer vara snorljust hela vägen så jag kan inte sova alltför mycket.

Nu sitter jag på en norsk busshållplats och tänker använda internetskvätten jag köpte för att hitta hit till att skriva ett tråkigt blogginlägg.

Vi har haft det fint. Alla som jobbar på cirkusen fick gratis inträde till Kristiansands dyrepark och badehus och vi myglade in mig också. Så vi har åkt skitmycket vattenrutschkana, slagits med en krokodil i skumplast och tittat på lejon (jag började nästan gråta, jag älskar lejon) och apor och giraffer. Och sett cirkusen såklart! De har bara hästar och hundar som djur nu och det känns bra, även om kamellukten fattas. Om ni är i Norge och får möjlighet att gå på Arnardo rekommenderar jag det verkligen! Det är mycket billigare än i Sverige och i år har de ett av de bästa clownnummer jag sett.

Och så har jag ätit cirkusmat, som smakade precis som vanligt, hjälpt Anna att ta kort på tältet, städat hennes vagn och kramat henne fler gånger än vad hon uppskattar, och jag antar att vi gjort vårt bästa för att få så mycket som möjligt ur den här helgen. Det var en fin helg!

söndag 5 april 2015

Påsk 2015

Igår var det påsk men då satt jag på en buss i sammanlagt åtta timmar. Först 02:20-06:00 från Göteborg till Oslo, sedan från Oslo till Kristiansand 08:15-13:00. En ganska rörig resa full med missöden, lösgodis och Svinalängorna, men till slut kom jag fram till Anna-min och fick se cirkusföreställningen, äta på McDonalds och äta mer godis. Inte så mycket till påskfirande kanske men det skiter jag i för idag får vi vara med varandra hela dagen och äta världens bästa påskmat - cirkussöndagsmat. Helvete vad jag sett fram emot den maten.

Och så ska jag och Anna se till att retas och bråka och skratta tillräckligt för två hela månader, för sen ses vi inte förrän hon är på Cirkus Scott och de kommer till Göteborg i början av juni.