måndag 5 mars 2012

Vart ska man ta vägen utan normer?

För ungefär femton sekunder sedan blev jag drabbad av heteronormen. Eller, inte drabbad direkt. Snarare tvärtom, jag insåg hur drabbad jag är av den och därmed togs den ifrån mig.

Den är jävligt bekväm ändå, den där heteronormen. Normer är det, så länge man passar in hyfsat i dem. Man vet vad man ska göra. Hur bra som helst! Den bara är där, och det är bara att passa in. Jag gör det, har alltid gjort det. Samtidigt har jag inbillat mig själv att jag inte gör det. Att jag är fri, oberoende. Annorlunda. Men det stämmer inte.

Mitt liv är utformat efter den, för att inte tala om bilden av hur min framtid kommer att se ut. Jag menar inte bara man-och-barn-framtiden utan de närmaste åren också. Jag blir nästan yr när jag tänker på hur påverkad jag blivit. På något sätt har jag fått för mig att jag haft det annorlunda och vuxit upp i en mer skyddad värld än så, men vad fan. Jag såg ju också på disney. Jag lekte med barbie och bodde i en kärnfamilj, och alla mina lekar har utgått ifrån heteronormen.

Det gör de nu också. De där jävla tramsiga romantiska fantasierna jag sysselsatt min hjärna med, vad är det? Vad har de gått ut på? Att bli upptäckt av en man. Att få ett riktigt liv och bli sedd. Med hjälp av honom. Jag fattar ju vilket syfte de fyllde, men vad fan gjorde mannen där? Jag kan förändra mitt liv själv, vad tror jag att jag behöver honom till? Är det verkligen den ultimata bekräftelsen? För det tror jag ju fortfarande.

På något sätt lever det kvar, den där villfarelsen. På något sätt tror jag att mitt liv inte kan börja på riktigt förrän då, när jag hittar en man och kan bli en riktig kvinna. Först då finns jag. Först med hans hjälp kan jag komma någonstans.

Men det är ju inte så. Jag är inte ens hetero, inte helt i alla fall (vem fan är det?). Mitt liv kommer kanske inte att se ut sådär. Jag har aldrig varit kär, och vad säger att jag skulle bli det bara för att jag träffar en man? Eller, vad säger att jag plötsligt skulle förändras, och bli så fantastisk med en mans hjälp? Jag är ju fortfarande jag, oavsett vem jag träffar.
Dessutom är någon redan på väg att förändra mig. Och det är inte en man.

Så jag fick syn på heteronormen. Och då gick den sin väg.
Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

4 kommentarer:

  1. Kikar tillbaka! Precis det är ju så med normen, att tillhör man det kanske man inte ser utanför ramarna för man är liksom inuti boxen! Då är det väldigt lätt att inte bry sig! Skönt att det finns folk som börjar bry sig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt skapar normer referensramar som gör att man kan förstå världen. Då måste man upprätta nya mönster, även om det svåraste är att upptäcka de gamla.

      Radera
  2. Måste väl bara gratulera till uppvaknandet, i så fall =)
    Det är jobbigare, men mer givande. Sen är det väl upp till en själv hur mycket en vill kämpa emot ^^

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hjärnan blev liksom mer kreativ sedan man "avslöjat" sig själv! Samtidigt som är jag så van vid att världen ska fungera på ett visst sätt så det blir virrigt och hjärnan vet inte hur den ska göra istället ;)

      Radera