söndag 8 juli 2012

Halva mitt liv

Ibland tänker jag att jag nog inte fattar hur mycket min teaterförening har gett mig.

Okej, klart jag fattar att jag har lärt mig en massa saker om teater, och att mitt sociala liv varit väldigt begränsat utan föreningen, och inte minst att jag inte träffat Anna annars.

Ändå tror jag att det är allt det andra som varit viktigast, det som jag inte har märkt. Det är först nu när jag börjar få mer kontakt med andra människor som jag förstår vilken fantastisk skyddad zon det har varit för mig, där jag har kunnat växa under helt andra förhållanden än om jag bara träffat folk från t. ex. skolan.

Jag fattar exempelvis inte vad som är roligt när Nour el Rafai gör en guide om hur man är en rolig tjej, för det är bara självklart. Jag har aldrig varit tvungen att vara tyst och skratta åt killarnas skämt, för vi spelar på samma villkor.

Jag känner inget tvång om att vara särskilt snygg, för jag har aldrig blivit värderad utifrån hur jag ser ut, hur fräsh eller välklädd jag är. På teatern blir alla värderade efter samma saker: hur ofta man är där, hur intresserad man är, hur många toaletter man städar, vilka idéer man har och främst: hur bra skådespelare man är. Resten är mindre viktigt.

Om jag dricker sprit bestämmer jag själv exakt under vilka omständigheter det ska vara. Under hela den fasen där mina jämnåriga börjat dricka har jag levt i en förening där ingen pratar om fest och supa (helt seriöst ingen. Under sju år har jag inte hört en enda fyllehistoria). Jag har ingen aning om vilka som dricker och vilka som inte gör det, för ingen pratar om det, och man får inte heller göra det.
Därför har den enda norm jag behövt följa varit min egen vilja. Jag har inte varit det minsta intresserad av att dricka förrän nu, när jag nästan är nitton, och ingen bryr sig om det eller dömer. Varken bra eller dåligt, bara: jaha.

Teatern har varit min lilla plats i världen, en plats som liksom för många andra ungdomar varit en fristad där jag har kunnat växa så som jag behöver och alltid varit välkommen. Några av mina bästa vänner finns där, och det kommer alltid vara en av de vackraste och märkligaste platser jag vet.
Utan den hade jag varit en så sjukt mycket mindre, dummare, osäkrare och ensammare människa än jag är nu, jag hade vetat så mycket mindre om mig själv och om världen.

Tack för det.

Älskade teater.

1 kommentar: