söndag 23 september 2012

Filed under "övrigt"

Fram tills igår har jag försökt få mig själv att bli kär. Jag kan vara rätt bra på att manipulera mig själv ibland, åtminstone på de områden där jag känner att jag kan hyfsat mycket om hur hjärnan funkar. Och just det här med att lura mig själv till att bli "kär" har jag ägnat mig åt en hel del i mitt liv, så det har jag rätt bra koll på. Oftast brukar jag hålla på tills jag tröttnar (vad fan, jag orkar inte hålla på hur länge som helst med samma människa som jag egentligen inte bryr mig om) eller upptäcker att jag... ja, att jag inte bryr mig.

Nu har jag för första gången valt att sluta med det själv. För det är fan inte värt det, för vi ses för sällan, för jag vet att han inte är intresserad, för det är inte schysst mot honom att hålla på sådär. Och nu ska jag manipulera mig själv åt det andra hållet. Går sådär (betingade jävla reflex-as).

För jag vill ju verkligen bli kär. Ärligt talat, det vill jag. Eller, jag vill åtminstone ha ett kvitto på att jag kan bli det, på riktigt. På att jag inte är empatistörd eller vad man nu är om man inte känner det där som jag inte riktigt har någon koll på vad det är. Jag kan känna kärlek, det vet jag ju. Men kär?

Parantes: har jag fattat det rätt om jag säger att kärlek är som stjärnfall? Jag tittade på stjärnfall en gång, och ibland blinkade det till på himlen och man tänkte "var det där ett? Det såg lite så ut..." men när man väl såg ett så visste man säkert att det var ett stjärnfall. Är det typ så?

Och för att det faktiskt gick ovanligt bra, på riktigt. För första gången var det en person jag faktiskt känner och vet något om, bra och dåliga sidor, och nästan kände något ändå. Nästan blev kär

Egentligen är det väl för att jag vill fylla några behov som jag har fått lära mig bara kan fyllas med amorös kärlek. För jag trodde att jag skulle vara på pissdåligt humör hela dagen igår för det här, men sen fick jag en kram och bestämde träff med en kompis på måndag, och då blev jag glad igen och allt kändes som vanligt.

Jag märker nu att jag undviker sånt som får känslan att försvinna, för jag vill ju inte att den ska göra det. Jag vill ju leka kär. Leka normal, typ. Vill vara kär. Jävla piss.

4 kommentarer:

  1. nja, jag skulle snarare säga att det känns (i alla fall ibland, det behöver inte vara så hela tiden) som att vara under en stjärnhimmel man inte visste fanns (fast man kan väl ändå tveka på om det är så fantastiskt ibland, i slutändan bestämmer man ju själv om man har varit det..). och jag kom på en sak till som är för mig, jag blir alltid väldigt rastlös när jag tänker på personen xD

    SvaraRadera
  2. Hej, hittade precis hit & blev lätt överväldigad. Har aldrig heller varit kär (trots hårda försök) + också funderat på att vara kroki-modell. Känns skumt men lite roligt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack så jättemycket, blir lite snyftig nu! :D Nej, jag undrar fan när det lossnar, det där med kärleken... Och krokimodell rekommenderar jag, det är rätt så precis som du säger: skumt och roligt!

      Radera
  3. "Varför vara normal när man kan vara lycklig?"

    Kärlek är som ett blixtnedslag. Man blir helt besatt - kan inte äta, sova, tänka och tänker bara på hen HELA TIDEN. Man blir faktiskt lite störd i huvudet så gråt inga tårar över det - var fin och bra och lycklig på ditt eget vis.

    SvaraRadera