torsdag 7 mars 2013

Jag har redan skrivit det här en gång, men råkade radera

Här hade jag igår skrivit ett rätt så jävla bra inlägg om varför jag börjar tröttna på att vara arbetslös, men det försvann under märkliga omständigheter.

I alla fall, så är det så att jag verkligen har älskat att vara arbetslös. Älskat att kunna gå upp när jag vill, äta när jag vill, göra vad jag vill, sova tills jag är pigg och kunna hitta på något mitt på dagen utan att något hindrar mig. Jag har haft obegränsat med tid att blogga, baka, måla och läsa och jag har knappt sökt ett enda jobb. Tio kanske, om man ska räkna till min fördel. Så mycket har jag trivts.

Nu börjar jag dock tröttna lite. Delvis för att familjen börjar lacka ur rejält på att ha mig hemma, men också för egen del. Jag gillar inte riktigt känslan av att det inte spelar någon roll om jag går upp eller inte, gillar inte att se bussen köra förbi utanför och känna mig isolerad. Samtidigt vet jag ju att det är mitt fel. Det hade inte behövt vara så, jag är ju inte efterbliven. Jag fattar att man kan utföra saker, vara sysselsatt och fylla en funktion utan arbetsgivare. Internet finns, man kan frilansa, läsa nätkurser, sälja grejer, skriva, etc. Jag är ju kapabel till det, jag har kapacitet till nästan allt utom till att utnyttja den.

Kommer det vara bättre när jag blir äldre? Kommer jag vara mer målinriktad och driftig om några år? Det är ingenting som kommer av sig själv, det fattar jag ju. Utveckling kommer sig av kamp och lidande, om jag ska uttrycka mig dramatiskt, men å andra sidan lär jag väl lida en del. Kanske blir det bättre när jag flyttat hemifrån och tvingas klara mig själv? Kanske. Det beror på hur jag hanterar saker som händer. Om jag fortsätter smita händer ingenting. Kämpa emot.

På lördag ska jag på arbetsintervju. Det ska startas ett callcenter någonstans här i närheten, och de söker 200 medarbetare. Jag mailade och frågade hur många sökande de har, och än så länge har det fått in 300 ansökningar. 66% chans att få jobbet alltså, vilket (som jag förstått det) är rätt mycket. Jag kanske får jobb. Hur känns det då? Tja. Folk omkring mig lär bli nöjda, jag får någonstans att gå om dagarna och jag får pengar (även om det är lite skönt att inte ha några. Ett ganska stort stressmoment mindre).

De jag har störst chans på nu är det här och ett annat, och jag vet inte vilket som är bäst betalt, mest långvarigt eller säkrast på något sätt. Däremot vet jag att jag velat ha ett av dem sedan jag var elva år (och det är ju fan inte som callcenterperson).

2 kommentarer:

  1. javisst, utveckling, att klaga på nya saker. att komma till ett nytt ställe och gnälla över att de inte sitter rakt på stolen. underbar utveckling.

    SvaraRadera
  2. inte så länge du är med

    SvaraRadera