tisdag 2 april 2013

Arbetslöshet och jobbsökande

Jag har nu alltså fått jobb. På dagens marknad. Och dessutom väldigt, väldigt lätt. Det gångna året sedan jag tog studenten har jag sökt... kanske åtta jobb. Plus registrerat mitt intresse på typ ICA:s hemsida och sånt, och gjort såna där miniansökningar på academicwork.se. Men riktiga ansökningar är inte fler än så. I höstas sökte jag rätt mycket på hemsidor och så, inga riktiga ansökningar dock. Sen blev jag sådär trött och uttråkad efter ett tag, och väntade på att jag skulle få lust igen, men det hände aldrig.

Min ambition är att den här bloggen på något vis ska handla delvis om livet efter studenten, med studieplaner och arbetssökande och så vidare, men som mina få återkommande läsare nog har märkt så gör den inte det, och det är för att väldigt lite av mina tankar kretsar kring detta ämne. Det har istället handlat om böcker, teater, Anna, pyttesmå grejer och annat sånt som jag bryr mig om och ägnar mig åt.

Men nu har jag fått jobb ändå. Med typ noll ansträngning. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde rätt, eller om jag bara hade ett jävla flyt som jag brukar ha. Hur det gick till? Jo, det gick till såhär att mamma sa Nej nu jävlar ungar är det ni som går på jobbmässan, och ni ska ta med er cv:n att dela ut till alla ni ser, och särskilt till *företag*. Så ja, det gjorde vi. Tog en timme kanske, sen gick vi och åt soppa på ett konstigt spelcafé.

Ett par veckor senare blev vi kallade på intervju på Lindholmen, gick dit, åt Snickers, fick höra om företaget, gjorde ett litet test på datorn och pratade lite om teatern och om mig själv och åkte hem. Så fick jag jobbet. Jaha. Så svårt var det. Nu undrar jag igen: gjorde jag nånting rätt? Eller var det min vanliga tur? Ska jag vara stolt över att jag klarade det så lätt, eller skämmas lite för att jag fått ett jobb utan att anstränga mig medan en massa andra anstränger sig jättemycket men inte får jobb? Jag som knappt vill jobba.

Jag tänker massa saker kring arbetsmarknaden, men det känns fel att skriva om. Som att jag har haft det alldeles för enkelt och fått en felaktig bild. Har jag det? Pappa verkar vara likadan. Jag frågade om det verkligen är så svårt att få jobb som alla säger, och han berättade hur han fick sitt första jobb som 17-åring i Finland på 70-talet, när arbetslösheten var ännu större än här, nu. Han hade bara gått in på kontoret och frågat om de hade jobb åt honom, och de hade de. Vi kanske råkar vara bra på att se förtroendeingivande och pålitliga ut? Eller är det alla andra som är dåliga? Det kan ju inte vara så.

Ur samhällsperspektiv fattar jag grejen, att det finns fler arbetssökande än lediga platser och så vidare, den ekvationen går ihop fullständigt. Men ur individperspektiv? Alla jag känner som är arbetslösa är fullt kompetenta människor som skulle göra ett jättebra jobb på massa ställen och jag fattar fan inte varför de inte får jobb. Skriver de tråkiga ansökningar? Ser inte sina kvalitéer? Söker fel jobb? Har otur? Hur?

3 kommentarer:

  1. Jag tror det handlar mycket om pressen på att man måste leverera så mycket. Man söker jobb för sin egna del, men egentligen för samhällets syn på en också. Efter jag tog studenten hade jag sparade pengar jag levde på. Reste, sovde bort dagarna, bara levde. Det stack i ögonen på folk. Efter det fortsatte jag att gå ledig ett tag och tog mitt körkort. Nu är min ledighet slut och jag är inskriven på af och söker jobb. Jag vill ha arbete, tjäna pengar, bo själv. Men det är inte det jobbigaste, att JAG vill. Det jobbigaste är att det känns som att sålänge jag inte får något jobb så kommer folk döma mig. Och det känns som att ju längre tid det går tills jag får ett, ju svårare kommer det bli för de som ska anställa mig kommer att tänka "har hon inte gjort NÅGONTING det senaste året". Det blir en ond cirkel och man känner sig dålig och ibland värdelös. Ibland blir jag så orkeslös att jag inte ens orkar söka jobb. Och sedan tror jag det är svårare om man inte är så framåt också. Jag är feg, har svårt med nervositet. Att gå till en arbetsplast och fråga efter jobb känns skitjobbigt. Och att söka jobb jag inte känner intresse för känns ännu värre. Jag önskar någon bara kunde ge mig ett jobb, säga åt mig vad jag skulle göra och sedan gör jag det. Jag vet att jag har kvalifikationer, att jag skulle göra ett bra jobb. Jag är bara dålig på att ta mig dit. Tror det är människor som mig af verkligen borde fånga upp. Det är vi som borde få gå på tråkiga kurser om hur man skriver cv eller hur det är på en arbetsintervju. Det är vi som borde få verktyg och hjälp. Men just nu hjälper af mig ingenting och ingen annan heller. Jag är vuxen och ska kunna det här, men det gör jag inte, men så får det tydligen va.

    SvaraRadera
  2. Vill inte verka elak men hur kommer det sig att du bara sökt åtta jobb på drygt ett år? Jag pluggade efter studenten sedan så hoppade jag av programmet jag började på efter en termin. Jag sökte ca 30 jobb på en månad efter det, gick på några intervjuer, sedan fick jag ett jobb. Det kändes som att det ändå gick ganska snabbt och enkelt. Nu pluggar jag igen söker extra- och sommarjobb och känner mig kvalificerad för de jobb jag söker (särskilt då jag har haft ett "riktigt" jobb sedan tidigare, engagerar mig ideellt nu m.m.) men ändå så går det trögt.

    SvaraRadera
  3. J.: Jag körde samma som du, bara tog det lugnt och hade det bra i nästan ett år, jag var inskriven men sökte inga jobb och jag älskade det. Kunde aldrig identifiera mig med ordet arbetslös, det låter som om något fattas hos en och det kända aldrig jag. Ansträngde mig för att vara stolt över det och inte göda bilden av att arbetslöshet alltid är ofrivillig, och något fult och dåligt. Sedan hade ju jag turen att få ett arbete ganska lätt efteråt och då är det ju inte så jobbigt. Vet inte hur det är där du bor, men här kring Göteborg får man välja mellan jobbcoach, praktik och liten utbildning efter tre månader, tror det är bra för den som har svårt att söka.

    Nea: Förståelig fråga, hade undrat samma sak ;) Och väldigt lätt att besvara: jag ville inte ha jobb! Trivdes som sagt jättebra med att vara hemma med Anna, städa och laga mat och hänga på teatern. Gött att du också fick jobb så fort, hoppas det fixat sig inför sommaren nu!

    SvaraRadera