onsdag 8 maj 2013

Jag beter mig inte som mig själv på jobbet. Eller?


Tisdag är jobbdag. Jag jobbar 12-21 den här veckan, så jag försöker ta det lugnt nu på morgonen så jag inte är trött sista timmarna ikväll.

Jag har tänkt på en sak på mitt jobb som är lite märklig. För någon vecka sen lade jag märke till att några av tjejerna verkade smått avståndstagande mot mig. Alltså inte elakt eller så, bara lite halvointresserade som man är när man inte riktigt gillar någon (bara här blir det intressant, för jag hade inte väntat mig att jag skulle reagera så starkt på det, att jag brydde mig så mycket om att vara omtyckt) vilket kändes ganska ovant för mig. Även om jag aldrig haft mycket kompisar har jag nämligen alltid varit gillad, om så bara på det sättet som man gillar ett lustigt litet djur som man kan klia bakom öronen, och då särskilt av de coola tjejerna (som de här damerna alltså tillhör, helt tveklöst).

Det här påminner lite om hur det var när jag konfirmerades. Då befann jag mig också way utanför mina normala sammanhang och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig och folk tittade snett på mig, och särskilt tjejerna. Det finns dock vissa skillnader. Den gången var det ganska tydligt på vilket sätt jag inte passade in. Jag var inte söt på rätt sätt, inte tjejig på rätt sätt, inte snäll på rätt sätt. Däremot var jag ganska rolig så killarna gillade mig, men tjejerna var helt enkelt tråkiga, så det funkade aldrig så bra.

Nu är det tvärt om. Nu är det jag som är tråkig. Jag som är tråkig och mesig och moralisk och ointressant. Det kan jag väl delvis förstå, för min livserfarenhet ligger väl inte sådär jättehögt, men så tråkig är jag väl inte? Då har jag dragit slutsatsen att de fått fel bild, att jag är nervös på jobbet och inte beter mig likadant där som på till exempel teatern eller hemma där jag alltid har lätt att få folk att skratta, lätt att få folk att lyssna på mig. Men nu börjar jag bli osäker.

När är jag egentligen så himla intressant? Någon jävla humordrottning har jag väl aldrig varit, inte ens här på bloggen, och jag gör ju verkligen aldrig något. Går aldrig ut, träffar aldrig folk, pratar aldrig med någon. Och när jag gör det, vad pratar jag om då? Hur pratar jag? Hurpass rolig är jag egentligen att vara med? Det måste ju finnas någon form av jävla anledning till att jag alltid haft så svårt att få vänner, jag kanske helt enkelt är tråkig? För det vet jag ju är sant: det går inte att göra saker med mig. Fråga vem som helst som känner mig. Om man bestämt nåt redan innan går det väl an, man kan titta på film eller baka eller vadfan som helst. Men det går inte att göra saker med mig.

Fan, såna här funderingar tar upp nästan all min tid. Varför jag varit ensam, varför jag alltid haft svårt att få vänner, var felet ligger i mina sociala funktioner. Ger mig inte förrän jag vet.

2 kommentarer:

  1. Älskade du, du överanalyserar. Don't get me started on arbets"kamrater" (= de flesta är ett nödvändigt ont).
    DU gör ju MASSOR. Kör ditt race (för att använda ett trörr uttryck). Saker, och tankar, som di där surpupporna bara kan fantisera om. Du VÅGAR.
    DU är ju hon som min demonförläggare ba' "GUD vilken SKÖN PERSON henne måste vi lägga ut på vår fb-sida."

    SvaraRadera
  2. 'trött' uttryck, menar jag

    mvh
    utmattningsdyslexi i Oxfrod

    SvaraRadera