måndag 8 juli 2013

Beröringen

Det här inlägget är egentligen jättegammalt och inaktuellt, men det är så JÄVLA BRA att jag blir irriterad över att jag aldrig publicerat det varenda gång jag läser det. Jag skrev det i november någon gång tror jag, när jag var löjligt förälskad i en blond storvuxen herre i min närhet (och han var fruktansvärt obekväm med mitt svärmeri) och jag längtade efter att röra vid honom nästan jämt. Den här texten luktar längtan och får det att krypa i huden igen.

Jag vet egentligen inte hur intresserad jag är av dig. Jag blir glad när jag ser dig, och det är roligt att vara med dig, och det är ungefär det. Jag vet inte om jag känner så mycket mer än så, känner så mycket mer än vänskap. Och det låter ju ganska skönt, om det vore så. Och egentligen kanske jag inte känner mer än så.

Men min hud gör det.

Det var den som ville att du skulle sätta dig bredvid mig. Jag tänkte knappt på det, det var den som längtade. Det var min hud som ville röra vid dig, vid dina lena armar och din lukt. Det är mina fingrar som rör vid dig och drar med sig mina tankar, som inte är där från början, och utan att jag vill det eller ens märker det är det mina ögon som ser på dig. Det är mina ögon och andetag som gör mig så fascinerad av dina vackra axlar.

Och sedan när du går har längtan hunnit bygga bo i min mage och växer till en liten liten saknad som kryper vidare ut i kroppen, ilar i armarna och tänder ett fladder i bröstet. Ett litet, bara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar