lördag 3 augusti 2013

Saker jag tänker medan den halländska solen sjunker

Jag känner lukten av grillos och hör röster  från morfars grannar. Jag kan inte låta bli att tänka på mina vänner och det liv jag vill ha och drömt om.

Min dröm, lite sådär i smyg, att kunna vara som ett mumintroll. Som i böckerna alltså, där de alltid är så många i huset men alla ändå kan vara ifred när de vill. De har alltid någon att vara med, att fira med, att gå hem till. Ändå är de alltid ensamma när de vill.

Jag vill inte förändras, tro inte det. Jag vill vara jag, den jag är med mitt liv. Bara det att det är den riktningen jag vill att det ska ta.

Kanske kan det gå i alla fall? Insåg idag att det faktiskt finns follk son tycker om att vara med mig och väljer mig framför andra. Jag har Anna. Jag har Richard. Jag har teatern.

Ju mer jag tycker om att vara med folk, riktigt på riktigt, ju mer verkar de gilla att vara med mig. Kanske kan jag någon gång ha ett liv där jag inte är rädd för ensamheten, där jag känner mig säker på att jag får behålla Anna, att Richard väljer att vara med mig frivilligt, att någon, och kanske många blir glada vid tanken på att träffa mig.

Vara ett mumintroll.

4 kommentarer:

  1. vi kan göra det tillsammans även fast vi kan vara långt ifrån varandra på många sätt, klarar jag vad jag vill klarar du det också! <3 ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror du att jag kan det? För tror du det kan jag allt <3

      Radera
  2. Toleransen mot ensamhet blir större med åren. Och vid ensamma perioder anpassar vi oss, så var det i alla fall för mig. Under åren 2008-2011 var jag ofta väldigt ensam, jag gillade inte det, men lyckades ändå bli någorlunda lugn med situationen. Först förra året gav jag mig fan på att verkligen skaffa många nya vänner och leva ett så socialt liv som möjligt. Först då slog det mig hur mycket mer fantastiskt det var jämfört med mina föregående år. När ensamheten sätts i perspektiv blir den ofta svårförståelig, men i korta doser är nog ensamhet ganska sunt och utvecklande. Min tidigare ensamhet har gjort mig till den jag är idag, och det är jag tacksam för. Nu förstår jag verkligen hur mycket som kan förändras, bara vi vill och anstränger oss. Nu blev det här en väldigt lång och spretig kommentar, men hoppas du förstår mitt resonemang.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår precis vad du menar, för jag gör samma sak själv precis nu! Det är så stor skillnad.

      Folk vill säga till en att det är sån man är, att vissa människor trivs bättre ensamma, men det är inte alltid säkert att det stämmer, eller så har det stämt men inte längre...

      Radera