söndag 1 september 2013

Det är inte inte en konsekvens, det är själva orsaken

Jag tror det var länge sen jag kände mig så här långt ifrån den och det jag vill vara - och faktiskt är. Jag gillar inte vem jag är, hur jag ser ut, vad eller hur jag tänker, vad jag gör eller vad jag gillar.

Jag tycker helt enkelt inte om mig själv. Jag är ful, tråkig ointressant och självupptagen och jag kan inte klandra någon för att inte vilja vara med mig. Vilket ingen vill.

Men jag behöver inte oroa mig egentligen. Det finns en ljusning och en enkel väg ut, och den ligger inte i att förändra mig. Det finns inget att förändra, inget att förbättra.

Jag behöver inte bli fantastisk för att tycka om mig själv. Jag behöver tycka om mig själv för att bli fantastisk. När jag gör det orkar jag göra roliga saker, trivs bra nog med mitt utseende för att kunna göra något med det (istället för att krypa in i den här ständiga bruna tröjan som är det enda jag står ut att se mig själv i), orkar le, orkar prata med er. Kan tänka på något annat än mig själv.

Och tänka på och göra det jag älskar, egentligen.

5 kommentarer:

  1. att hitta det man egentligen älskar var ju lite svårt ja, haha..

    men glöm inte <3
    http://open.spotify.com/track/3CSpzkoL1XgDBZ1q9aDCUV

    SvaraRadera
  2. Älskling, med risk för att låta jääävligt knarrig: 19-20-25-nånting suger. För de flesta. Det går över.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan är om det blir bättre eller om man bara trubbas av inför känslan? Väljer att tro dig ändå!

      Radera
  3. Det blir bättre. Man får kläm på sig själv som vuxen, liksom.

    SvaraRadera