lördag 23 november 2013

Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle revolutionen annars tveka

Hela mitt liv och allt jag drömt om är baserat på en lögn, lögner, och den varma trygga småborgerligheten jag längtar efter kommer aldrig göra mig lycklig.

Jag älskar rena lakan, ett eget hus med bokhyllor och kristallkrona, tanken på att ha en utbildning för utbildningens skull. Det är det jag alltid siktat mot och gör nu med, minst sagt. Traditioner, arvegods, ordning och reda. Det enda det någonsin kommer ge mig är skuldkänslor.

Skuld över en norm jag aldrig kommer kunna uppnå, plikter jag aldrig kommer kunna uppfylla. Det skulle fortfarande ge mig glädje och trygghet, men det är inget mot den ständiga känslan av otillräcklighet.

Det är bara ett ytligt och materiellt alibi som låter en låtsas om trygghet och omtanke som egentligen inte finns. Känslan av att du är varm och trygg, av att allt är i sin ordning,  blir beroende av saker och fysiska omständigheter - och den gäller bara dig och din närmiljö. I ett sådant liv skulle jag alltid gå halvt medveten om att något saknas.

Jag drömmer om en lögn. Det jag älskar kommer aldrig kunna göra mig lycklig. Och i det jag egentligen älskar finns ingen plats för borgerlighet.

Den tanken sliter sönder mig. Jag måste slita sönder det innan jag lär mig blunda för det. Allt jag tycker är varmt och vackert måste bort, måste skärskådas innan jag kan ta det till mig igen. Vad är på riktigt? Vad kan vi leva med i längden? Kan jag ens leva på ett sätt som varken är falskt eller skadar världen allt för mycket?

Låt mig flyga

2 kommentarer: