lördag 28 december 2013

En annan festlig grej för att göra nyårsafton speciell är att sabrera champagne!

Vet inte om jag ska skratta eller gråta eller båda samtidigt när jag läser Elsa Billgrens nyårstips och andra "peppiga festidéer". Gud. Jag brukar kalla sånt för Emma Hamberg-världen (Emma Hamberg har skrivit Linas kvällsbok och lite annat). Folk skriver sånt som om det vore på riktigt, som om alla gör sånt eller ens kan det. Den naturligaste saken i världen. Som att...

De där tipsen handlar om hur man gör just den här festen extra speciell och minnesvärd. En extraordinär händelse. Att man har fest är alltså inget särskilt i sig, det har man varje fredag. Typ.

De fattar inte att det inte är så! Är det så i deras liv? För mig är det en speciell händelse att ens "träffa kompisar". Jag behöver inga tips för att hitta på något nytt, jag behöver hjälp med att hitta en basnivå! Det känns som... när man ville börja rida på högstadiet och insåg att det är för sent, nybörjargrupperna förbi och alla andra har klarat av basnivån. Eller som att vara sjuk och missa de tre första lektionerna på ett arbetsområde. Du får klara dig själv. Fråga de andra, de kan ge dig stencilerna. Utom att ingen vill svara. Sånt man har i ryggraden kan man inte förklara, det är inte deras fel. Det är en annan värld.

Hur ska jag kunna ha ett normalt liv, alltså på det sättet jag drömmer om? Jag drömmer om ett stort bröllop, men hur ska jag klara av det när jag knappt kan styra ihop någon form av filmkväll? Hur ska jag kunna ordna fina kalas åt mina barn när jag ägnade mina egna åt att låsa in mig i lekstugan? Och det är inte värt att resa jorden runt om man inte ens knyter an till dem man träffar varje dag. Den här tanken sliter sönder mig. Ensam. Hur det här beteendet står ivägen för mig själv och hur handikappad jag blir. Kommer jag komma över det eller borde jag styra om mina drömmar? Och vart? Det låter som en dålig cliffhanger. Jag vet inte vad det är.

Du har klarat dig över, runt och genom vad som helst. Varför inte jag? Du är min främsta motivation oavsett vart jag ska.

6 kommentarer:

  1. kommer du se på dina barn med öppna ögon kommer de knappast hata dig för att du inte gör perfekta barnkalas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Behöver inte vara perfekt eller så, jag vill bara inte att de ska gå miste om nånting för att deras mamma inte kan lära dem det. Men jag antar att om de föds normala (sägs ju att jag föddes sån här) kommer de kunna lura ut det själva. Bror kunde ju...

      Men öppna ögon är min största tröst!

      Radera
  2. Jag håller med Anna.
    Och så vill jag säga att jag förstår dig, att jag kan hålla med och relatera. Och att det gör ont i en att läsa <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såna här kommentarer är bland de bästa, att få andra att förstå och känna detsamma...

      Radera
  3. Exakt, EXAKT.

    P.S: Perfekta barnkalas = creepy. Samt barnen hatar't.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äh, perfekt klarar jag av, finns väl instruktionsböcker... Men att lära dem ha roligt med andra, göra andra glada, se folk i ögonen? Nej.

      Radera