söndag 19 januari 2014

Och även om jag inte vet vart jag ska så får jag aldrig sluta gå

Jag vet inte vem jag är, vart jag ska eller vad jag vill. Inte var mitt mål är eller hur jag ska ta mig dit. Det enda jag vet är att ingen varit där förut.

Förstår ni det? Den värld vi är på väg mot är en ny, som aldrig funnits förr. Vi vet inte vad vi är på väg mot - vet inte ens om den här jävla staden finns kvar när vi går i pension. Eller om det finns ekonomi nog att ge oss någon form av pension. Det enda vi vet är att det förmodligen inte kommer se ut som den framtid vi lärt oss fantisera om. I så fall lär vi vara de allra sista.

Har ni förstått det? Har de fattat, de som kämpade för folkhemmet, att den tiden kanske redan är över och förbi? Vi kanske får skapa oss vår egen framtid, som de var var tvungna till för 50 år sedan. Utom att de skapade något nytt sedan det gamla försvunnit. Det som försvinner nu hann knappt vara nytt och har bara funnits till handa för ett fåtal generationer. Den värld jag lärt mig längta efter finns inte. Ekonomisk trygghet och individualitet är en osannolik fantasi. Hur planerar man när man inte vet för vad? För vilken värld?

Vi måste hitta en egen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar