torsdag 6 mars 2014

Närhetsångest och nu står jag på knäna igen

Hade jag den här förvirrade, sökande känslan innan jag träffade Anna? Jag minns den inte och känner inte igen den från så långt tillbaka, men jag antar att det måste ha varit så? Jag har inget vettigt sätt att beskriva den på utom just... ja, förvirrad och sökande. Fast klösande desperat.

Sökande efter vad? En partner, skulle jag nästan säga, någon att dela allt med. Att röra vid. Letar efter vemsomhelst som gör mig mindre ensam efter att hon åkt. Förra året var det nästan redan löst innan hon åkte.

Snälla rör vid mig. Vem som helst. Snälla ligg hos mig. Snälla lämna mig inte ensam. Vem som helst. Närhetsångest.

Var det så innan? Bara att jag inte minns det?  Eller har det att göra med att vara vuxen? Det var faktiskt samma känsla för ett år sedan, när jag var förälskad i den där andre. Fast jag inte brydde mig stod jag plötsligt på knä och bad om kyssar om snälla snälla rör mig, tog varje chans. Och då var jag inte ensam. Inte med det här överhängande hotet om total övergivenhet i alla fall. Nu är jag där igen. Fast värre, fast bättre.

Jag vill inte det! Jag vill vara på teatern, göra roliga saker som ger mig fler minnen tillbaka, vara i mig själv. Mig själv. Mig själv.

Men den här känslan stannar kvar. Längtan, den försvinner inte. Vad fan ska jag göra, fan fan. Vill bort från ytligheten. Ja. Låter hellre ångesten skölja genom mig. Det blir som mjuka, varma vågor jämfört med om jag trycker undan den, leker kompisar och låtsas att det är samma sak och tvingar mig själv att det ska kännas bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar