torsdag 6 mars 2014

Så lätt att väcka sovande stjärnor

Vad mycket jag minns plötsligt. För ett par veckor sedan kunde jag inte ens komma ihåg vad jag gjorde i somras, och ABSOLUT inte något som hänt nu i vinter. Det kändes inte som minnen, mer avlägsna bilder som inte tillhör mig utan bara lagras i mitt huvud.

Delvis har det väl hänt för mycket det senaste året, hjärnan orkar inte ta med sig allt. Dels tror jag att det har med runtflyttandet att göra. Minnet stimuleras av platser, lukter, saker, ljud. Dementa blir mindre sjuka av att omges av saker från "sin tid", när de växte upp alltså. Som i Hattjakten av Sven Nordqvist. När Morfar hittar ett par av sina gamla leksaker och minns en stund när han var en pojke och hade en mamma och en lillasyster och en igelkott i en låda.

Jag och Anna var vid lägenheten i Brunnsbo för ett tag sedan, och gick till Backaplan därifrån. Minnas hur det var att sova på en smal madrass, med Brunnsboskolans idrottsplan utanför fönstret. När jag sprang upp och ner för backarna, vi lagade mat eller gick ut och gick. Kastanjeträd. Hur proppen slamrade mot badkaret, hur det luktade, att det låg knäckebröd på golvet.

Plötsligt rasar det minnen över mig. Sprucket klinkergolv utanför porten i Majorna, den lilla parken där det fanns päron i september, när jag sprang till färjan på morgonen och var jätte-jättetrött, när ni lagade mat åt mig på natten. Hur det kändes.

När jag var liten och hade platinablond syntet under fingrarna. Jag borstar det fortfarande likadant som då (mina händer har samma storlek, en fördel) och det känns likadant att trä på små tights och knäppa kardborreband. Det är ju samma saker! Fortfarande. Världen sover i mig.

2 kommentarer:

  1. v.a.c.k.e.r.t
    särskilt titeln
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Trodde du skulle tycka det var jättetöntigt! :3 <3

      Radera