torsdag 20 mars 2014

Solen passerar himmelsekvatorn

Idag är det vårdagjämningen. Jag har haft det i kalendern i veckor nu, för jag väntar så mycket på våren och hade tänkt kanske göra något särskilt. Idag känner jag mig dock ganska miserabel, av ingen särskild anledning. Vår känns det väl rätt mycket som, å andra sidan. Jag är ledig tre dagar och hemma hos mina föräldrar. Två nätter i min egen säng, det är nog mer än jag haft sen... juni? Det här är ett bra hus, jag trivs här.

Annars trivs jag inte så bra. Jag har kommit på att anledningen till att jag inte vill ha ett fast boende är att det skulle kännas som att ge upp och acceptera situationen. Det känns inte som mitt liv. Jag vill inte bo där jag bor (även om Göteborg är världens finaste stad), vill inte jobba där jag jobbar, vill inte... vara här. Vill vara jag. Jag vet inte vad jag vill egentligen. Bo, jobba med, leva, vara. Leka Känslig Konstnärsnatur. Vet att jag sökt mig till vissa gemenskaper och beteenden och behandlat dem som religioner. Söka närhet.

Den finns här, i det gula huset med vinbärsbuskarna och koltrastarna och alla tyglådorna, men här kan jag inte bo för evigt. Även om det känns så just nu. Jag försöker hitta vart jag ville som barn, läser de böcker jag läste då, försöker drömma samma drömmar. Jag vet inte riktigt hur det går.

Idag tänker jag gå barfota i alla fall, för det ska man vara på vårdagjämningen enligt Sveriges Radio, minsann.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar