fredag 18 april 2014

Det kunde vara ljuvt men aldrig lätt

Jag läste min 2013-lista nu, och upptäckte en sak. Ett av de viktigaste datum-att-minnas fattas ju! 27 oktober.

Ja, jag tänker fortfarande på honom. Varje dag, och nästan hela tiden. Allting, hur han rörde vid mig, hur det kändes och kunde ha känts, viskade små hemligheter och... något som aldrig blev. Ändå är det som att jag fått vara med i en film. Vi spelade teater mot varandra, och jag lekte hjältinna i en flickroman från 60-talet. Han var precis lagom mycket äldre, utan så mycket till utseende men med en märklig säkerhet i hur han kysstes. Och de där smala blå ögonen... Han hade flickvän i Schweiz och jag tyckte det lät så tjusigt, och han ville undvika skvaller så det skulle smygas och hyschas och stulna kyssar i trappuppgångar och på busshållplatser och jag njöt av att vara hans hemliga älskarinna (hemlig för alla utom för den där flickvännen, jag är inte den sorten).

Och den gången vid Järntorget. När jag fick titta på hans ansikte så länge jag ville utan att behöva titta bort, och nagla in varenda detalj i minnet. Och lukten, den som var som av hud och kropp och tyg, och hans händer kring midjan. Ja. Jag tänker fortfarande på honom.

Det stör mig på något sätt mindre när jag tänker på att jag förmodligen kommer fortsätta göra det i flera år, för det har jag ju gjort med de andra. De försvinner aldrig, jag drömmer fortfarande så smått om dem ibland, änglar i mitt album, blad i mitt arkiv. Just den där kvällen glömmer jag aldrig, aldrig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar