lördag 31 maj 2014

,,,,,

Jag blir fanimig förbannad varje gång jag läser något jag skrivit på sista tiden! Allt, allt, ALLT avslutar jag med... varför? Kan jag inte skriva plötsligt? Å andra sidan är det så jag pratar och så jag känner i många fall. Varje gång någon frågar hur det är med mig eller vad jag gör, eller ännu värre när jag och Linnea träffades sist var alla mina svar:

-Jag vet inte riktigt...
-Jomen det är väl som det är...
-Ja, det var väl det som hände...
-Jag vet inte vad jag hade förväntat mig...

Fy fan. Det är inte bara fult och irriterande att läsa när någon överanvänder ett särskilt element, det är bittert dessutom. Jag vill inte bli bitter! Samtidigt känns det som om jag strävar dit. För mig är det normaltillståndet i att vara vuxen och även lite ett sätt att söka sympatier för saker man själv aldrig fått gjort eller blivit som man vill.

Det är så jävla oärligt. Söka sympatier som man kan vifta bort, för något som bara beror på en själv och som man inte gör något åt. Det går inte riktigt att vara bitter över något man hela tiden arbetar ärligt och innerligt med. Är inte bitterhet egentligen en uppgivenhet över något man egentligen inte har gett upp?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar