fredag 16 maj 2014

Ett liv

Jag måste säga att jag väntat mig att det här skulle utlösa något, men det har det inte. Tvärtom känner jag ovanligt lite, gör ovanligt lite. Fortsätt bara gå, sätt dig inte ner för då blir du sittande. Det är det jag helst vill, lägga mig ner med en kudde över huvudet och försvinna in i tankarna, som när jag var tolv. Tillbringa, kanske fem timmar om dagen i soffan, utan dator eller böcker. Låtsaslekar, som mumintrollet skulle kalla det. Inte ens det går. Idag har jag packat upp och om alla matvaror vi hade i lägenheten. Dammsugit, sovit för länge och läst en deprimerande novellsamling från 1976. Köpt fyra flaskor alkoläsk till en fest på lördag. Nu tåget till jobbet.

Helvete! Men det är väl bättre än att känna, på något sätt. Det jag hann känna innan hjärnan stängde av var inte roligt. Någon mörk sörja av kroppspanik, förvirring, varför, och vaga minnen av något annat jag glömt igen.

Det känns lustigt, som om det aldrig hänt. Det är det min hjärna stängt av, och det är därför jag inte kan dagdrömma: alla tankar på män. De där små fina bilderna som jag vårdat ömt och fyllt min tid och längtan med finns inte kvar, som om jag glömt det. Det måste bort. Jag skriver det nu så jag kanske minns det nästa gång. Att det fanns något att glömma.

Idiot, det fanns aldrig, det var bara du som aldrig fattade! Det enda som fanns var att allt som kändes fel var fel, det som verkade falskt var falskt och när han verkade undvika dig gjorde han det faktiskt. Det finns inget att glömma.

Se där, nu fick ni en liten titt in i min hjärna. Det där ville inte ens jag se.

3 kommentarer: