torsdag 15 maj 2014

På stenkullen i Bergianska trädgården, högt över rönnarna

Jag tänker att jag kanske ska skriva och förklara lite, vad som hände och varför jag kanske kommer vara konstig eller inte skriva på ett tag. Eller så skiter ni totalt i det och då skriver jag väl ändå, för det är viktigt.
Jag har alltså varit kär nu ett tag, i han den där blåögda. Ett halvår eller så kanske har jag sprungit efter honom och hoppats och blivit knäppare och knäppare och blev hela tiden lovad att jo visst snart sen när vi hade nånstans att vara, när det gick bättre på jobbet, när han var klar med sin träning. För han ville ju också. Kanske det, jag vet inte. Kanske den där första tiden åtminstone, i novembermörkret och innan jag började vilja på riktigt.

Jag blev kär i din beröring
I brist på den i din röst
Och i brist på den i dig

Så går det. Och som sagt, jag blir lätt förälskad i den som ger mig lite värme. Vet du hur man leker med en katt? Man låter snöret dansa precis framför tassarna på den så det är precis utom räckhåll, och låter den få tag i det ibland. Då tröttnar den inte, och ger inte heller upp.

Jag bad om att få slippa precis det här

Bli glad för något som bara finns i ens huvud, hoppas på något man själv inbillat sig. Trott att man är två om något som inte ens fanns. Det var samma sak för ett år sedan.

Och jag fattade hela tiden, egentligen. Och jag ljög för oss allihopa men allra mest för mig själv. Varenda liten grej som skavt. (och jag gick dit då med mina löften och drömmar om lyckan men första gången jag såg hans ögon så borde jag ha förstått) Hade jag rätt. Att det egentligen

Vad som hände ja. Nej, egentligen hände väl inget. Alls. Inget har hänt någonsin, bara vad jag fantiserade om i mitt huvud och en stackars konflikträdd kille som mest ville bli lämnad ifred. Till slut tvingades jag inse och ringde upp och fick svar, svar på riktigt

Just nu känns det inte så mycket. Jag blundar med hjärtat och stänger alla dörrar jag har. Städar och jobbar istället.

Jag fattade ju att det var så. Att han inte... att han ljög. I fem månader. Om att jag

egentligen
inte

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar