måndag 30 juni 2014

Första jobbdagen efter semestern, och min kropp vill inte samarbeta

Pms igen, tror jag. Jag kommer må såhär för evigt, allt kommer alltid vara som det är nu och jag kommer alltid hata det. Och så vidare. Fast samtidigt känns det så jävla bra!

Ingen del av mig är intresserad av att skyla över det som nu känns dåligt. Det är en helt och hållet ren och oförfalskad känsla och det hjälper mig att se alla saker jag mår dåligt över eller inte tycker om så tydligt. Saknar en famn att ligga i, vill ingenting, går ingenstans och inbillar mig att jag alltid kommer vara där jag är nu, och alltid kommer hata det. Allt det där jag alltid känner men inte vill erkänna för mig själv.

Det enda som egentligen är dåligt är att jag är övertygad om att det alltid kommer vara såhär, samt obehaget över min egen existens. Självhat vore helt fel ord och väldigt överdrivet. Särskilt när jag hela tiden tänker att det är något jag kan (borde) göra något åt. Klippa av håret, ha andra kläder, gå annorlunda (klösa huden av ansiktet). Och så vidare.

Nu har jag tagit min första halva Premalex-tablett. Antagligen ger de ingen effekt den här månaden men det blir ändå intressant att se hur det blir.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar