tisdag 17 juni 2014

I kylan på balkongen, där lovade jag mig själv igen

Anledningen till att jag skrivit så mycket hela vintern och våren är allt jag känt, allt som kokat i mig. Min längtan.

Just nu känner jag ingenting, ingenting är. Ett par veckor där var allt så vansinnigt starkt, sen slöt jag mig igen. Fan.

Idag är en dag som för fem år sedan. Jag läser, är kanske i stan en vända, äter konstigt och ojämnt, längtar efter någon och ligger i sängen. Läser igen och ligger ute på gräsmattan. Fem år är inte länge, en tjugofemåring är inte så värst gammal. Men det är tusen år. Sommaren jag fyllde sexton, då innan gymnasiet var tusen år sen! Tusen liv sen. Det har inte gått fort (tack och lov).

Det finns inget jag kan skriva, men jag kommer vara kvar. Mitt inre har somnat igen och jag är alltför feg för att väcka det. Även om jag nog (kanske möjligtvis) vet hur man gör.

Ska tänka på Stockholm, på lögnen, makten och lite mindre på varma händer. Och skriva, jag lovar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar