torsdag 5 juni 2014

Lina Neiderstam prickar huvudet på spiken

Det här är exakt mitt liv. Som ett urverk (ett elakt urverk). Den här månaden har det inte varit så illa, knappt alls faktiskt, och först nu inser jag hur fullkomligt FÖRDJÄVLIGT det faktiskt är.

Ser mitt ansikte konstigt ut när jag pratar?
Varför tittar katten så elakt på mig?
Ingen kan förstå någon.
Jag måste flytta ut i skogen.

Varenda tanke, jag mår illa när jag tänker på det. Och två veckor senare NÄMEN VAD KUL VI ORGANISERAR OM BOKHYLLAN fast konstant i efterdyningarna av en tvåveckorsdepression. Inte så att jag aldrig är glad, vissa saker gör mig alltid glad oavsett när. Samtidigt aldrig helt glad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar