tisdag 17 juni 2014

Som alla andra alltid två

Fri och fångad, trött och vaken. Jag ligger insvept i mig själv och tro mig, jag älskar att vara där men har ändå ibland den här påträngande medvetenheten om hur öppen himlen är.

Vill vara nära men ändå bli lämnad ifred, alltid. Min hemliga öppenhet, som inte går att spela. Den ingen ser och som jag ibland slits ur när jag blir överraskad när jag är ensam (det är därför jag blir så arg när jag blir skrämd). Hur jag hatar människor och vill ha den fulla makten och älskar att se någon ledsen men också en hudlöshet inför andras sorg. Men den närheten är långt borta.

Vad är däremellan?
Kallelsen om vad jag borde göra.

2 kommentarer: