tisdag 24 juni 2014

Syrenerna vägrar blomma men pionknopparna är på bristningsgränsen

En månad fick jag vara frisk. En månad utan den här satans febern, falska längtan. En månad var jag rakryggad skärpt, fokuserad och kunde tänka klart. En dag var jag riktigt, ordentligt glad, som jag inte varit på månader och sen föll jag igen. Nu är jag tillbaka. Det är som att ha feber, att gå i sand. Som om alla ens tankar är fulla med gyttja.

Män. Det är inte deras fel (antar jag) och kanske inte precis mitt heller. "Samhället". Som gjort mig sån här. Den enda månaden såg jag en sida av mig själv som aldrig visat sig förut och jag älskade den. Men en arm om min midja, ett hopp om jag vet inte vad kunde krossa det väldigt effektivt. Den sidan var Jag, sån som jag ska vara: klar och skarp. Sådan som jag måste vara för att sluta såra och förakta.

Det här underliga vädret påverkar mig alltid. Det är kallt och fuktigt, ändå känns luften så tung och är full av mörka moln. Det är ändå fint att vara här. I stockhuset uppe i backen, fullt av böcker och gamla möbler, ett eget litet muminhus. En tickande klocka, vedrök och mat konstant. Och en urgammal grönmålad cykel.

1 kommentar:

  1. Mystisk Anonym-Anna24 juni 2014 16:10

    fattade nog först i dag hur passionerad jag verkligen är om det där. JAG HATAR MÄN SÅ JÂVLA MYCKET OCH DOM SKA DÖ.

    vi skapar en mansfri zon.

    du och jag min siri <3

    SvaraRadera