tisdag 23 december 2014

Men ibland är det inte som att hålla andan, ibland är det som att svälja en spya

Här hade jag kunnat skriva något "peppigt" julinlägg om hur fint väder det är, eller hur mysigt allt är, men jag pallar fan inte. Alla glada saker jag skriver ekar tomma och kalla och jag märker redan medan jag skriver att det låter falskt, för jag är inte glad. Jag är glad hela tiden men ledsen hela tiden också, som alltid, som att hålla andan och det är något som inte känns, men ibland känns det ändå.

Förmodligen är det någon töntig julstress som gör att det pyser över, för jag vet inte vad det annars skulle vara. Det känns som pms, men ändå inte för jag vill inte dö alls, och det är helt fel tid i månaden för det. Annars har allt varit som vanligt, utom möjligtvis att jag har ätit lite ojämnt. Skitsamma - jag är ju knappast ensam om att vara sur och ledsen men förväntansfull samtidigt i dessa dagar.

Att se sig i spegeln och vara så ful att man inte kan fortsätta titta för att det känns äckligt och man ser egentligen att man är objektivt söt (eller söt enligt kanon eller vad fan du vill kalla det) och det gör det 100 gånger värre för det betyder att det är för att jag är jag som jag är så jävla äcklig. Samtidigt tycker jag att jag ser helt fantastisk och liksom självlysande ut.

Jag håller på att fabricera en förälskelse igen. Någon jag gillade helt okej mycket har jag lämnat över mig själv till, mina tankar, min framtid, mitt värde. Balanserar. Jag vet exakt när jag gjorde det och jag borde ha vetat det då också. Plötsligt finns jag inte längre. Bra, fint, jävligt duktigt! Som ctrl+c, ctrl+v från för ett år sedan, har jag inte lärt mig någonting? Tydligen inte, tydligen ingenting. Eller jo, jag kunde förutsäga på förhand vad jag skulle göra.

(Hatar
Hatar
Hatar Jag skriver lika falskt som vanligt Äckel)

Jag började ha sönder mig själv på det här sättet när jag var elva-tolv, jag vet exakt när. När jag började se ett liv med en man, som jag aldrig gjort innan dess. Gjorde jag det? Idag kan jag inte tänka mig en framtid utan en man, vem i helvete skulle jag vara då. (Stackars lilla äckliga fitta då) jag är ingenting, jag finns inte, jag är latent och i väntan på min riktiga man och det riktiga livet där jag är någonting.

Att jag kommer sluta i en ruin av brustna drömmar, som man alltid sett på håll men aldrig sträckt sig efter, sitta kvar här ett helt liv utan att ha rört sig och se det man en gång ville ha som en skuggbild i taket. Det där man kunde ha fått men aldrig försökte, att vara kvar mig själv ett helt liv.

För varje dålig tanke dras de andra med, som när flickan i Spirited Away drar ut soporna ur flodguden.

Jag ser min bror spela med sin skola och tänker att jag kan ingenting, ingenting, och jag är helt jävla oduglig och vad skulle jag någonsin kunna göra som skulle vara bra eller göra någon glad

När allt som säger emot eventuell värdelöshet gör allt värre för man vill vara i den bilden. Vill vara äcklig, vill ha den kravlösheten. Du kan inte kräva något av någon som inte kan nånting.

Ser dem vara med varandra och tänker på vad de ska göra på nyår och vet att jag aldrig kan komma dit, aldrig kan komma någonstans, vara någonting för någon, någonsin vara glad. Att alla hatar mig, det är den största jävla lögnen att det inte kan vara så för det kan det, hur många känner inte du som alla föraktar bakom deras rygg?

Anna gör inte det, det finns inget "egentligen" med henne. Hon ser det som är på riktigt och det är det jag vill komma ifrån och det är det som är det värsta. För att vara skådespelare är jag verkligen inte särskilt duktig på att spela roller.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar