fredag 23 januari 2015

I en hundradels sekund tränger ljuset fram

Jag har varit så fransig de sista dagarna. Inte så konstigt, allt är så rörigt med tentor och mormödrar och sommarjobb och fester. Igår började jag, som nästan aldrig gråter när jag ser på tv, gråta både när Jerry Williams berättade en sorglig historia om Cornelis Vreeswijk och när en mamma i Hjärtebarns-dokumentären "nattade" sitt barn som fick narkos för att laga en hjärtklaff. Den sista var värst för det var precis som i Titanic när föräldrarna måste trösta och lugna sina barn fast de inte vet om de någonsin kommer att ses igen. Idag grät jag till True Blood när Tara Mae högg en demon och när Sookie kramade Jason genom gallret.

Men det händer så mycket, som sagt. Imorgon ska jag ha fest, som jag är ganska nervös inför, mest för att jag är så rörig och hängig. Men jag tror att det blir roligt!

Jag övar på en ny grej nu: när jag ligger i sängen eller på golvet eller var jag nu ligger och är ledsen eller ensam eller bara inte tänker på något särskilt så tänker jag alltid att det ligger någon bakom mig och håller om mig, bara för mysigheten. Men jag försöker öva på att sluta med det. Eller snarare på att låta bli att göra det och känna vad jag egentligen känner, vad jag egentligen saknar. Jag har märkt att jag söker mig till en viss form av närhet som inte ger mig det jag egentligen vill ha/behöver utan bara gör mig mer desperat efter det där som jag inte vet vad det är eller hur jag ska få. Så jag gör så där som det alltid står i GP:s frågespalter på helgerna. Stanna i känslan. Och se vad jag söker. Särskilt om jag har någon jag faktiskt vill vara med så tänker jag inte fucka upp det genom att bli desperat, som jag brukar. Dessutom har jag ju mitt nyårslöfte! Bli större och tyngre.

2 kommentarer:

  1. om du inte uppdaterar snart kommer en RIKTIGT galen person spela banjo under din säng igen! ja, när den är utan ben!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh nej! Det låt ju RIKTIGT läskigt! :o

      Radera