fredag 20 mars 2015

Bara att vara i mig själv kan ta mig till de tider jag varit

Den sista tiden har minnet av vissa tider liksom drabbat mig på ett sätt jag aldrig varit med om innan. Alltså inte särskilda minnen av platser eller saker utan komplettera uppsättningar av de känslor som präglat en särskild tid av mitt liv, oftast av de här olika lägenhetstider jag delat in de två senaste åren i.

Jag antar att jag inte haft de här världarna i mig innan på det här sättet, och om det är det här som är att bli vuxen för mig så vill jag aldrig aldrig vara något annat. Det är bortom ord, vilket min insida knappt aldrig varit. Jag bloggar nästan aldrig nu men jag vill minnas alltid natten när jag var tjugo och livet såg livet vecklas ut framför mig en natt utan Anna men med en raggig hund i sängen och insikten om att jag är helkörd på tentan.

Det finns värre saker. Jag får omtenta senare, när jag vet mer saker.

Mörkret och Veronica Maggio på lägsta volym påminde mig (igen) om en höst som var flytthöst, kastanjehöst, badkarshöst med knäckebröd på badrumsgolvet och allt jag var. Att det finns kvar i mig. Det är märkligt med längtan efter andra tider, hur man kan längta även efter det man längtat bort från, och hur jag överväldigas av viljan att få vara i den där andra tiden. Och att det inte går.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar