lördag 11 april 2015

Barndomsminnen i efterhand

När jag var liten hade jag en två år äldre bästa kompis, och som alla barn som är vänner med yngre barn gör så tog hon varje chans till att skrämma mig. Hennes bästa skrämsel minns jag var våldtäktsmännen (eller som jag trodde hon sagt fram tills jag var typ tjugo: vollticksmännen). Våldtäktsmän var för mig något mörkt och diffust som fanns bakom vindskydden vid badplatsen och gjorde att man måste byta om fort och det gjorde det ännu mer skrämmande, för jag visste inte vad de var eller hur de såg ut, men jag föreställde mig någon sorts naturväsen i stil med Astrid Lindgrens grådvärgar eller rövarna i Inga rövare finns i skogen.

Hon var nog inte heller helt på det klara med vad en våldtäktsman var, mer än att de fanns i skogen och var farliga, men hon hade en massa äldre syskon och de hade säkert berättat samma historier för henne som hon sen berättade för mig.

Hon brukade också berätta om andra barn ("min kusins kompis storasyster") som blivit våldtagna (volltaggna) när de gick hem sent i mörkret från kompisar eller svarat i telefon när de var ensamma hemma, men hon sa aldrig vad som hände när man blev våldtagen. Min femåriga hjärna tolkade det som en våldsammare synonym till kidnappad, vilket är ganska logiskt - någon kommer och tar en bort med våld. Men det ingick heller aldrig i historien huruvida den som blivit tagen sen kom tillbaka eller inte och jag var mycket förvirrad och precis så rädd som det var avsett att jag skulle bli.

3 kommentarer:

  1. Anonym Stockholmare12 april 2015 11:22

    problemet är ju att den inte kommer tillbaka. i alla fall inte helt. kanske senare men aldrig direkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, nu vet jag ju det. Men då hade varken hon eller jag någon aning. Det var som att bli tagen av näcken, typ.

      Radera
    2. hah! bra jämförelse.

      Radera