måndag 29 juni 2015

27: En bok som får mig att gråta

Gråter gör jag mycket sällan till böcker och ganska ofta till filmer och om jag gör det får det vara något riktigt jävla katastrofmisärigt, typ sanna historier om våldtagna fosterbarn. Eller jo! Till inledningen till Amanda Hellbergs Snögloben tokgrät jag, sittande på en pytteliten stugtrappa av Jan Lööf i Bonniers barnmonter på Bokmässan. För att jag var ledsen redan innan och för att det var ungefär det sorgligaste jag läst i en kärlekshistoria. Ett par som fått den där krampen, och bara faller in i samma känslor varje gång de försöker prata med varandra.

5 kommentarer:

  1. När jag läste Divergent-serien, specifikt den sista boken Allegiant, så grät jag de sista 50 sidorna. Grät sönder de sista sidorna och fortsatte gråta 10 minuter efteråt. Fruktansvärt. Tror det är enda gången jag gråtit i en bok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland brister det bara! Är Divergent-böckerna bättre än filmerna? Var inte så imponerad av den första men så brukar det ju vara med filmatiseringar.

      Radera
    2. Böckerna är miljarders gånger bättre. Andra filmen vill jag inte ens se. :c

      Radera
  2. Haha, nu gråter typ jag bara för att du skrev så!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, naw! Det träffade bara så fruktansvärt precist i vad som är det värsta jag vet. Du hittar såna små detaljer på ett så speciellt sätt!

      Radera