torsdag 18 februari 2016

Om empati och att sakna förståelse

Jag har sällan skämts särskilt mycket för saker. Det är klart att jag gör det ibland men det är liksom inget beteende som jag ägnar mig åt i allmänhet, och verkligen inget jag har problem med. För det mesta har jag varit för inne i mig själv för att ens tänka på vad andra ska tänka om mig, och det var ungefär tio gånger tydligare när jag var liten än nu. Det är väldigt skönt, och jag är glad att det är ett problem jag slipper för det verkar så sjukt handikappade. Jag har förmågan att gå runt i min värld och tycka om mig själv i frid och ro, och göra rätt konstiga grejer utan att veta om det och utan att veta eller bry mig om ifall andra tänker på det.

Jag har mer ägnat mig åt att döma andra, ärligt talat, och har på senare tid fått konfronteras med hur jag själv skulle klara den dömande blick jag använder mot andra.

Något det också har gjort är att jag har och haft väldigt lite förståelse för andras oro och skamkänslor, och varit rätt hård kring det och retats och viftat bort. Eller har, jag gör det. Och det är en sån sak jag nog kommer få be om ursäkt till olika personer för senare, när jag förstått det ännu mer.

Har alla olika saker de inte tar på allvar och är oförstående kring eller är det oftast samma saker? För mig är det mycket andras skam eller ångest, samt fysisk smärta som jag visat noll tålamod och empati med på ett väldigt barnsligt sätt. Men det kanske är standardgrejer?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar