tisdag 23 februari 2016

Om sex i förhållande till närhet

Hur jag orkar ha så himla mycket sex så fort jag får chansen? Jo, det kan jag lätt förklara för dig. Förutom att jag helt enkelt tycker att det är jävligt kul, så är det helt enkelt den enda umgängesform som jag känner mig riktigt bekväm med, särskilt om man är två personer som är hemma. På det fältet är mina övriga kunskaper väldigt begränsade: jag kan handla, laga och äta mat, titta på whatever, spela skitgubbe (alla andra kortspel ger mig panik) eller läsa tillsammans. Sen tar det slut, och även i dessa grejer är jag inte särskilt bekväm alls utom med ett fåtal personer (typ bara Anna). Det är för många dimensioner av samarbete och inkännande, för många olika sätt att vara på som kan vara fel, fel saker att säga, fel saker att välja (ja, särskilt att välja) och inte veta om man gör den andra obekväm på något sätt. Jag har aldrig övat särskilt mycket på hur man får andra att trivas eller ha roligt.

Sex däremot, har tillräckligt många tydliga spelregler för att de ska gå att följa. Jag vet att jag är bra på det, jag kan känna mig överlägsen. Det är lätt att veta när man gör rätt. Jag vet vad jag ska kräva. Jag kan vara tydlig.

En dag kommer jag dock tvingas inse att det där är falskt. Vill jag göra det helt och hållet på riktigt, sex som inte bara är sex utan lika mycket närhet och värme och prövande av varandra, då måste alla spelregler falla. Då måste jag vara lika inkännande som i alla andra sammanhang, just det som jag tycker är så svårt. Just nu blundar jag för det och fortsätter spela, och ingen har klagat, men jag känner det som skaver, det som inte är 100% den rena klara ytan som är sanningen och som riktig närhet behöver.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar