torsdag 3 mars 2016

Inknuten i mig själv

Jag har varit så jävla introvert den sista tiden. Allt som har med att träffa folk att göra känns jobbigt, igår kände jag mig nästan som på högstadiet. Jag är ju i skolan så sällan så jag träffar inte mycket folk där, vill inte gå ut, har inte orkat bjuda hem någon och försöker nu till och med undvika Anna (vilket är rätt svårt, eftersom vi bor ihop). Kortare stunder känns bra, och att se på film även om jag somnar men helst sitter jag i köket och tittar på Netflix och skickar tråkiga mail för teaterns räkning (kanske är det därför jag är så trött, för alla styrelsegrejer jag trixat med), och hon jobbar och läser och är med andra. Jag vet att jag gör henne ledsen. Jag är så jävla glad att jag har henne åtminstone, och ingenjören och ett par stabila relationer till som väntar på mig medan jag är sån här. I övrigt ser jag hela det umgänge jag fått sen i somras vittra och rinna bort mellan fingrarna på mig.

Varje gång jag öppnar munnen hör jag ekot av min egen röst och hur äckligt desperat allt låter men jag kan ju inte hålla käften ändå så jag får stå ett halvt steg utanför mig själv och höra på när jag använder konstiga makttekniker för att känna mig mindre osäker och avbryter folk jag egentligen vill lyssna på.

Känslan jag får av det påminner om i somras när jag inte lyckades värva någon, och jag snurrar in mig själv i känslan av det är klart att ingen vill vara med mig/prata med mig, jag skulle inte heller vilja det om jag var någon jag vill vara med. Och i förlängningen jag klarar inte ens att tycka om det jag tycker är roligt, jag klarar inte att ha roligt.

Det jag får göra är väl att gå emot det i små saker hela tiden. Igår åt jag sushi med de andra i min arbetsgrupp fastän jag hade mat med mig, och gick inte själv på museet vilket var min första reflex. Då hade jag betett mig precis som när jag var tonåring. Och det där knepet: påminna mig själv i varje situation om att det här inte är ett maktspel. Då blir det lättare att lyssna och fråga, och andas. Inte släppa in det här utan upprätthålla de sociala rutiner jag fått nu, åtminstone i någon liten mån. På tisdag har jag dessutom fått samtalstid hos en psykologtant på UMO precis vid skolan, så det kanske kan ge viss hjälp också. Det blir bättre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar