torsdag 17 mars 2016

Jag orkar inte vara med och störa mig på de här personerna man stör sig på tillsammans, men gör det ändå

I större grupper, särskilt om de är smått instabila, finns det ofta ett behov av att peka ut en eller annan person i gruppen man stör sig på, och objektet för det här byts oftast ut hela tiden. I min klass märks det rätt mycket just nu. Först var det en kille som sa dryga saker under föreläsningarna, sen en tjej som alltid sa fel saker vid fel tillfälle och nu en annan som är så in i helvete präktig och välstruken. Som ingen alls stört sig på innan, men störningsobjekten försvann i terminsskiftet och vi behövde ett nytt.

Och det är klart att man stör sig på folk, herregud, det ska jag inte säga nånting om. Man stör sig på folk och det är gött att göra det tillsammans. Det som besvärar mig är hur det har gjort mig medveten om att jag mycket väl kan bli nästa person som hela gruppen stör sig på tillsammans. Jag märks ju alltid rätt mycket och jag fattar att det är lätt att störa sig på mig. Det är säkert flera som har mig som favoritskitsnacksobjekt redan nu och skulle någon av de mer gemensamma störningspersonerna försvinna skulle jag garanterat hamna i skottgluggen och jag blir medveten om det varje gång jag själv snackar skit om någon.

Jag borde sluta skvallra, sluta döma så hårt över huvud taget för jag blir bara ledsen och hård av det i längden men jag orkar inte nu. Jag är så slokig och jag måste trycka ner någon om jag ska orka själv. Varje gång jag inte avbryter någon, byter ämne, rättar någon blir jag nästan yr. Värst är det när jag försöker ha överseende med alla dessa störiga störiga saker folk gör, och låtsas att jag är någon sorts bigger human som tycker att det är okej och att "de har ju bra sidor också" (för övrigt den äckligaste överlägsnaste meningen i hela världen). Varför känns det så? Vad är det för känsla?

2 kommentarer:

  1. en sak som jag tänkte berätta för dig men visste inte riktigt hur, är den känslan jag fått sen nu när jag var på cirkusen, att det helt plötsligt känns som att jag tagit ett JÄTTESTORT steg bakåt; och kan se alla andra människor så mycket mer utanför mig själv än jag någonsin har gjort. som de danska tjejerna, jag kunde se glasklart att de inte ignorerade mig/inte lyssnade för att de inte ville eller inte tyckte om mig som person utan bara för att de bara såg varandra. det känns som att jag fått ett större avstånd inuti mig till andra, men på samma gång är så mycket närmare. för att jag kan se hur andra är helt och hållet bortkopplat från mig själv vilket känns så konstigt, för jag kunde ALDRIG det innan, men någonting hände där, helt plötsligt. och jag har haft en större förståelse sedan dess med många olika personer, även om det kanske inte märkts än. och jag har mått underligt bra också, inte varit gladare, men bara mått mindre dåligt. det är garanterat tillfälligt, men ändå. känner mig kärleksfull och förstående för nästan allt och alla (som förtjänar det).

    sjukt skumt. men nu lyckades jag berätta det i alla fall, alltid lättare att skriva ;) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det märks, särskilt på hur mycket tålamod du har med mig! Det låter väldigt bra, och om det bara är tillfälligt hoppas jag att det kan komma tillbaka i alla fall <3

      Radera