måndag 15 augusti 2016

Den som andas och ser sig själv

När jag känner mig ful och inte vill se mig själv i spegeln tittar jag på nära håll istället, som jag skulle titta på ett djur. Jag tittar på enskilda hårstrån, på glansen i ögonen och alla små rörelser. Tittar på vakenheten, på djuret som jag bor i. Det är inte jag, det är en kropp. Och när jag försvinner ur den, när den blir bara värme och liv, så slutar den vara ful. Jag slutar vara ful, jag är bara jag.

1 kommentar:

  1. Japp, du kan skriva så att det känns. Verkligen.
    (sagt det förut, säger det igen)
    Kram,
    Amanda

    SvaraRadera