måndag 17 april 2017

Hypokondri?

Apropå det det jag skrev om promenader nyligen förresten. Jag tänker en del på träning nu, och hur mycket jag sitter stilla och hur och om jag skulle vilja börja med någon träningsform när jag pluggat klart i sommar. Jag tror aldrig att jag varit så otränad på något sätt som jag är nu, och jag tycker att det känns.

Det här är inget jag pratar med folk om men jag är helt skräckslagen inför att jag varit så inaktiv och hur det kommer att påverka min kropp i framtiden. Jag fick en gång höra ett irriterat du kommer vakna en dag när du är 30 och upptäcka att du har ont överallt, och den dagen har jag väntat på sedan dess. Jag vet ju att det kommer hända förr eller senare, det är sånt kroppen gör, och båda mina föräldrar har olika former av värk.

När jag har ångest får jag ofta ont i vänster axel och då kan jag tänka att det är någon jäsande fibromyalgi som ligger på lur där. Bara livet hinner lassa på mig tillräckligt med ångest och spänningar och hemarbetesförslitningar så händer det! Det eller artros eller utslitna höfter eller axlar. Eller skadade knän, sånt där som liksom aldrig går bort och aldrig kan läka helt. Jag inbillar mig att det känns som om varenda led är på väg att vittra bort som ett uttorkat gummiband när jag blir äldre, som om jag bara knappt håller ihop, att senor och ledband ligger helt oskyddade utan några muskler till stöd alls.

Jag vet inte hur mycket det här stämmer. SÅ jävla inaktiv har jag inte varit, jag har ändå dansat och cyklat och burit grejer på teatern och sånt, jag gillar ganska många träningsformer. Det är bara något med orden "bra träning" som kan få vad som helst att låta som ett straff, som nånting som är gjort för att jag ska vara dålig på det. Som att jag automatiskt blir dålig på det för att det är träning.

Jag är rätt dålig på många fysiska saker, och är ganska svag och särskilt i ryggen. Kanske inte så att jag är i någon riskzon men jag vill kunna känna att min kropp är nånting att lita på, ett stabilt ramverk som håller mig uppe och kan ta mig framåt. Det är bara det jag vill, och att slippa göra något som känns plågsamt. Tills vidare går jag poddpromenader, och andas i fyrkant när axeln värker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar